”Oförlåtligt försvara nazismen”

– Att försvara nazismen är totalt oförlåtligt, säger han.

Den 85 år gamle mannen anländer till Tornhagsskolan i Linköping för att göra dagens tredje föreläsning. Eleverna i årskurs nio har frågat efter honom i flera veckor. När kommer han, för han kommer väl i år också?

– Det är min skyldighet att vittna och det är inte så många kvar som kan, säger han.

Innan Benjamin Grünfeld ska berätta om sina åtta månader i det koncentrationsläger som dödade hans föräldrar och hans lillebror, ber Corren honom läsa brevet från Vera Oredsson. Det publicerades i sin helhet på ledarsidan i onsdags.

Båda två är födda 1928. Hon i Tysklands Berlin, han i Cluj i Rumänien. Båda kom till Sverige 1945. Men där tycks likheterna sluta.

Bland annat kallar Vera Oredsson berättelser från Förintelsen för ”lögner och snyfthistorier”.

Benjamin Grünfeld lägger ner tidningen och skakar på huvudet. Allt han berättar om har han sett med egna ögon.

– Det är så jobbigt att läsa. Det är ofattbart. När det gäller ondska finns det inga begränsningar, tyvärr. Att försvara nazismen nu med facit i hand är totalt oförlåtligt, säger han.

Att det sker i dag är värre än på till exempel 40-talet, menar Benjamin Grünfeld.

– De kan inte sticka under mattan med vad de har ställt till med. Minst en och en halv miljoner barn dog. Minst! Även tyska handikappade barn. Skulle hon säga det här i Tyskland i dag skulle hon råka riktigt illa ut. De har fått nog av det där, säger överlevaren.

Sedan välkomnar han publiken och börjar utan omsvep att berätta. Eleverna sitter knäpptysta och flera sträcker på sig för att inte missa något.

– Jag är en av få som lyckades klara livhanken, jag dömdes till döden tre gånger. Det är ett mirakel att jag lever i dag, säger Benjamin Grünfeld.

Familjen blev tillsagd att de skulle få utföra jordbruksarbete och packades in i boskapsvagnar tillsammans med andra judiska familjer. Resan tog tre dagar. I vagnen fanns två hinkar för alla att uträtta sina behov i och de svämmade snabbt över.

– Det går knappt att beskriva den här fasansfulla resan.

När de kom fram skiljdes kvinnorna och männen åt. Sedan började det han kallar för selektionen. Hans 14-årige lillebror och hans pappa blev beordrade att gå till vänster. Det var vägen till gaskamrarna. Benny och hans storebror fick istället gå till höger. Han beskriver det som den värsta dagen i sitt liv.

Samtidigt som Benjamin Grünfeld berättar visar han bilder och teckningar som han själv har ritat. Om den ökända skylten "Arbeit macht frei" säger han:

– Det är en stor lögn, "Arbeit macht tot" skulle det stått, för de flesta fick jobba ihjäl sig.

Det var just hans konstnärliga talanger som gjorde att han överlevde, tror Benjamin Grünfeld. Tack vare den hade nazisterna användning av honom. Han fick bland annat måla porträtt av SS-soldater och även måla över tvåhundra av deras julkort.

En av dem riskerade till och med sin titel för att rädda honom undan hans tredje dödsdom.

– Alla var inte lika grymma, det är viktigt att säga.

Endast en gång om dagen serverades grönsakssoppa med hårda sniglar och en bit bröd. Hungern var ständigt närvarande och de som fick utföra tyngre kroppsarbete magrade snabbare än andra. Då och då rensades de som befann sig i sämst skick bort.

Benjamin Grünfeld såg flera av sina gamla vänner gå vägen bort till gaskamrarna. Ibland fick han även bevittna avrättningar. Till en början ville han vända bort blicken, men han tvingade sig ändå att titta.

– För om jag överlevde måste jag kunna berätta, säger han.