Det är natten till den 24 april. När Viktoria precis har fått sin mat och ska scanna en elsparkcykel vid sidan om matvagnen på Ågatan, hör hon att någon, som står bland cykelställen, skriker åt henne.
– Han skrek: "vad fan glor du på din äckliga jävla hora".
Viktoria upplever att det kommer helt oprovocerat. Hon har inte ens tittat åt mannens håll. Det är dov belysning på platsen, och det är mitt i natten, men hon ser att mannen som har skrikit åt henne står i en grupp med några andra män. Hon går fram till honom och ifrågasätter hans beteende.
– Det uppstår ett bråk. Han fortsätter säga kränkande ord, fruktansvärda saker, nedvärderande ord om kvinnor, säger hon.
Hon får ett slag mot huvudet. Slagen fortsätter komma. Hon tror att det är knytnävar. Alla slag riktas mot huvudet. Viktoria tappar fotfästet och blir yr. Hon får ett slag på sidan av huvudet. Hon får en känsla av att någonting går sönder inne i huvudet.
– Jag kände att något var rejält fel i huvudet på mig. Jag kände att det kom blod och jag kunde inte se någonting.
Hon blir stående dubbelvikt och får då vad hon tror är en spark mot huvudet. Då spräcktes hennes ögonbryn.
– Mellan slagen hör jag någon som säger något i stil med "vi kanske borde hjälpa henne, det är synd om henne".
En polisbil står ungefär tjugo meter bort från platsen. Några personer leder henne mot polisbilen och polisen försöker få henne att berätta, för att sedan föra henne till akuten.
– Idag är första dagen som jag har kunnat ta en promenad på 500 meter, säger hon när vi talas vid på kvällen den 1 maj. Då har hon alldeles nyligen tagit bort stygnen över ögonbrynet på vårdcentralen.
– De första tre-fyra dagarna klarade jag mig inte själv, säger hon.
Hon minns att det var många unga människor på stan. Hon beskriver att känslan var att det var många som firade att de snart ska ta studenten. Misshandeln gjorde att hon behövde sy åtta stygn över ögonbrynet, och har dragits med hjärnskakning i flera veckor. Den första veckan var hon sängliggande.
– Det är konstigt att vara här, jag var inte riktigt beredd på det, säger Viktoria när vi träffas på Ågatan tre veckor efter misshandeln.
Viktoria tror att hon skulle känna igen personen som skrek åt henne och slog henne, om hon fick se honom i verkligheten. Men det är ingen som hon känner eller känner igen sedan tidigare.
Personen eller personerna, Viktoria är inte säker på om det var en eller flera som slog, försvann snabbt från platsen. Polisen har ännu inte kunnat gripa någon misstänkt.
– Det här är en pågående förundersökning som vi jobbar i, säger Johan Bäckström som är förundersökningsledare hos polisen.
Polisen har ännu inte hunnit titta på övervakningsfilmerna.
– Vi ska gå igenom filmmaterial från övervakningskameror. Det finns flera kameror på Ågatan, men det innebär inte alltid att filmmaterialet är av tillräckligt bra kvalitet.
Ni har inte tittat på filmerna än?
– Nej, det har vi inte gjort.
Det finns ännu inte någon misstänkt person i ärendet, och det har inte funnits sedan förundersökningen öppnades.
– Vi jobbar på med de resurser vi har, och ska självklart återkoppla till brottsoffret när vi har kommit nånstans, säger han.
Så det ni gör är att söka vittnen och ska titta på övervakningsfilm?
– Det stämmer att det är de uppslagen vi har här, säger han.
Är misshandel i krognära miljö ett vanligt problem?
– Jag har inte tillgång till några siffror, men min känsla är att det är ett ganska konstant problem, säger han.
Förra året polisanmäldes 46 fall av misshandel i Linköping som skedde utomhus mot kvinnor där gärningsmannen är okänd för offret. Det är en ökning med nästan 65 procent sedan året innan – detta enligt statistik från Brå.
Strax efter att Viktoria kommer i kontakt med polisbilen där på Ågatan, ringer polisen efter en annan bil så att hon får åka till akuten. Där genomför poliserna ett förhör med henne.
Viktoria fick ett stort förtroende för akutläkaren, som också följde upp hennes mående ett par dagar senare.
– Hon hade ett lugn som var väldigt viktigt för mig, säger hon.