Det är en ödmjuk pristagare som ska vandra upp för slottsbacken på torsdagseftermiddagen. För John J Godoy är inte priset personligt just till honom, utan en utmärkelse till hela organisationen. Det är han noga med att poängtera. Organisationen han talar om är Vision for all. Ett biståndsprojekt som startade i Östergötland och nu täcker hela Sverige med medlemmar från Kiruna i norr till Malmö i söder. Tanken är att samla in glasögon som vi svenskar inte längre behöver och ge dem till människor i fattiga länder.
Du får priset med motiveringen ”För förtjänstfulla insatser inom internationellt biståndsarbete”. Det är fina ord!
– Ja, verkligen. Det är jätteroligt att Vision for all får stå i rampljuset. Det är en bekräftelse på att vi har gjort ett bra arbete. Jag är själv invandrare, jag är stolt att vara i Sverige och jag är stolt över att betala min skatt. Därför tycker jag att det är så fantastiskt att vi kan åka utomlands och hjälpa dessa människor som inte har samma möjligheter. De ser oss aldrig som inkräktare utan tar emot oss med öppna armar. Jag är stolt att åka iväg med svenska flaggan på min skjorta.
Du har rest över hela världen för att hjälpa människor. Finns det något speciellt ögonblick som etsat sig fast i minnet?
– Ibland får jag frågan om jag kommer ihåg mina patienter. Oftast tar vi emot över 2 000 människor under tio dagars tid. Men det finns ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Vi var i Venezuela 2005. Han var ingen patient, utan en hemlös man som satt vid en trottoarkant. Han var smutsig. Allt han ägde låg i en sopsäck intill honom. Han läste i en tidning, men han såg inte särskilt bra, för han höll upp fingrarna för att bilda ett förstoringsglas runt ena ögat. Vi var på väg till lunch och jag bär alltid med mig en väska med ett 10-tal par glasögon i olika styrka. Jag gissade vad han behövde och gav honom ett par. Mannen satte på sig glasögonen, rätade på ryggen och plötsligt kunde han läsa. Det var helt fantastiskt att se.
På vissa ställen bemöts ni som rockstjärnor?
– (skratt) Ja, ibland kan det stå 200 personer runt om oss och applådera. Då blir man rörd.
Vilka reaktioner brukar ni få när människor upptäcker att de kan se?
– Ja, du kan ju tänka dig. Här i Sverige tar vi glasögon för givet. Jag vet inte Annelie, har du glasögon?
Ja, när jag ser på tv på kvällarna.
– Vi kan ha två, tre par utan att ens tänka på det. Men när vi kommer till dessa länder är det oftast det första och enda paret de får. Det är en stor upplevelse. Jag träffade en man en gång som berättade att han var chaufför. Och så gjorde jag en undersökning och det visade sig att han inte borde köra bil. Det var skrämmande. Men så fick han ett par glasögon och utbrast ”wow, är det så här det känns att kunna se”.
Hur går prisutdelning till i morgon?
– Jag ska vara på slottet vid 15-tiden. Sedan får jag ta emot medaljen klockan 16.
Har du träffat kungen förut?
– Nej, det ska bli väldigt spännande. Jag har inte förberett något att säga, utan jag tar det som det kommer.