Shahnaz Shirdelian bor numera i Stockholm. Bilderna är tagna från en tidigare intervju med Corren.
Vi hörs över telefon. Shahnaz Shirdelian, som under ett halvår var gästdoktorand i sociologi vid Linköpings universitet, bor numera i Stockholm. I tidigare intervjuer med Corren har hennes asylansökan och utvisningsbeslut uppmärksammats. Nu är hennes egna besvär det sista hon tänker på.
– I elva dagar har jag fyllts av ängslan och oro, men min situation är inte viktig just nu. Det enda jag bryr mig om nu är min mänskliga och moraliska plikt att visa hur folket i mitt land och mina landsmän lider av kriget, säger hon.
Vårt samtal äger rum den 23 juni, tio dagar efter att Israel inlett flyganfall mot flera platser i Iran, bland annat kärnvapenanläggningar. Iran har besvarat attackerna genom att beskjuta Israel med drönare och robotar, och under söndagsnatten svensk tid angrep USA flera kärnvapenanläggningar i Iran.
Trots svårigheter att kommunicera på grund av frekventa internetavbrott och störningar, försöker Shahnaz Shirdelian fortfarande hålla kontakt med familj, vänner och kollegor i Iran. Kommunikationen har utgjort korta glimtar in i människors liv under kriget.
– Jag ser en psykisk utmattning till följd av den ständiga krisen, en djup oro för framtiden och en kollektiv känsla av ensamhet och utsatthet, säger Shirdelian.
Som sociolog oroar hon sig särskilt för hur detta påverkar landets “kollektiva psyke”.
– Kriget skapar kollektiv ångest, en konstant känsla av oro. Folk oroar sig över sina barns framtid och unga människor förlorar hopp. Folket i Iran, som under lång tid lidit av ekonomiska, sociala och politiska kriser, lever nu i skuggan av missiler och bomber.
Under många år bodde hon i Teheran, Irans huvudstad där en stor del av befolkningen nu har försökt fly undan israeliska attacker.
Hur ställer du dig som regimkritiker till Israels uttalade målsättning med kriget: att förhindra regimen i Iran från att kunna producera kärnvapen, och möjligen att uppnå ett regimskifte i Iran?
– Det iranska folket har under många år sagt “nej” till regimen på grund av dess brutala förtryck, men detta betyder på intet sätt att man godkänner militära attacker mot vårt land och dödandet av försvarslösa människor. När Israel och USA attackerar kärnvapenanläggningar är det en attack på hela det iranska folket, inte bara på kärnvapenanläggningar, säger hon.
Tror du att regimen i Iran kan falla till följd av kriget?
– Jag tror inte det. Det här kriget kommer inte att störta regimen utan snarare hindra framväxten av demokrati i Iran, något som folket har kämpat och offrat för under många år. Jag tror att kriget kan stärka den islamiska republikens förtryck av politiska och sociala aktivister. Med kriget som ursäkt kan de kontrollera civilsamhället ännu hårdare än tidigare, säger hon.
Shirdelian ser vägen framåt genom vapenvila, diplomati och dialog.
– Alla världens länder, USA och de europeiska länderna inkluderade, måste hjälpa att upprätthålla fred mellan Israel och Iran, inte ingripa i kriget och därmed intensifiera det.
Den 24 juni utropade president Trump en vapenvila mellan Iran och Israel, som under dagen bröts av båda parter. Under kvällen rapporterades det att vapenvilan trätt i kraft. Den 25 tar vi åter kontakt med Shirdelian, för att höra hennes reaktion på utvecklingen.
Vad har du hört från dina kontakter i Iran?
– På kvällen, när internetuppkopplingen blev bättre, fick vi mycket information från Iran. Folket var väldigt glada över vapenvilan och återställandet av säkerheten, men de var också ledsna för de som gått förlorade i detta krig, och för skadorna som orsakats på landets infrastruktur.
Hur har kriget påverkat situationen i Iran?
– Enligt min uppfattning blev regimen i Iran under detta krig, genom sin likgiltighet inför folkets lidande och oro, mer förödmjukad än någonsin. Klyftan mellan folket och makten har nu blivit djupare än någonsin tidigare.
Vad känner du nu?
– De senaste dagarna ville jag inte höra något annat än nyheterna om situationen i Iran. Men idag kände jag hur min hörsel och alla mina sinnen åter väcktes. Vi är trötta på krig, sårade av det. Låt oss arbeta för en värld utan krig!
Hon menar att folkets kamp kommer att fortsätta, och ger uttryck för en förhoppning.
– Jag kollar runt omkring mig i Sverige och önskar att människor i Iran kunde få leva på det här viset, i fred och inte i krig.