– Vi röstar i första hand på partier, inte enskilda politiker, säger han. Visserligen kan du kryssa för en speciell person eller skriva dit ett namn på valsedeln – men det är fortfarande det parti som står överst på valsedeln som styr över vilka som ska få de politiska uppdragen.
Johan Wänström ritar upp en valsedel på tavlan och skriver "Socialdemokraterna" högst upp.
– Alla Socialdemokraternas väljare, det är 100 procent, säger han och skriver dit det.
– Av dem har 7,9 procent alltså kryssat för Lena Micko som stod högst upp på listan. Det betyder att 82,1 procent inte gjorde det. Så är det: en stor del av väljarna prickar inte för någon person alls.
– Givetvis är det trist för partiet när namn efter namn försvinner genom avhopp. Men egentligen betyder det ingenting, partiet kan välja någon längre ner på listan eller utse någon som inte alls finns med där. Partiet väljer den som är mest lämpad för uppgiften.
Han tar Marit Paulson som exempel, folkpartistisk EU-parlamentariker. Hon meddelade i april 2015, ett drygt halvår efter valet, att hon ville lämna politiken.
– Kanske hade hon bestämt sig för att gå redan före valet, men hon ställde upp eftersom man vet att hon drar många röster. Hon placerades högst på listan, trots att det nog var få i partiet som ansåg henne vara rätt person för alla möjliga ledaruppdrag i partiet.
Ett annat, mer lokalt, exempel: före valet 2010 blev det en maktkamp mellan Linköpingsmoderaterna Paul Lindvall och Christian Gustavsson. Toppnamnet Lindvall petades ner till en andraplats på listan när moderaterna hade sitt interna provval. Christian Gustavsson fick fem röster mer. Sedan kom valdagen och då gjorde Lindvall comeback med hela 46 procent av personvalsrösterna. Christian Gustavsson fick 16 och petades neråt igen.
– Så visst kan kryssen spela en viss roll, medger Johan Wänström, med det är ändå partierna som avgör hur de vill ha det. Även väljare som kryssar en viss kandidat är ju medvetna om att de därmed lägger sin röst på ett parti.
Den som ville krångla till tillvaron för till exempel Sverigedemokraterna genom att skriva in en känd skidåkares namn på listan – eller rentav sitt eget namn, eller Kalle Ankas – har alltså i praktiken bara åstadkommit en enda sak: en röst till på Sverigedemokraterna, eftersom det är den partibeteckning som står högst upp på valsedeln. Om inte personen skulle råka bli invald i fullmäktige förstås, då får ledamoten rätt att sitta kvar där även om den skulle bli utesluten ur partiet.
Att kommunalråden förnyas i väldig fart i Linköping påverkar alltså inte politiken särskilt mycket och är ingen fara för demokratin.
Men kontinuiteten måste ändå påverkas när nya kommunalråd utan erfarenhet byter av varandra?
– En del av dem som hamnar på nya positioner är kanske inte beredda på vad det innebär att ta det allra högsta ansvaret, säger Johan Wänström, att vara ytterst ansvarig. Det handlar inte om några 40-timmarsveckor och man tappar mycket av sitt privatliv. Det passar verkligen inte för alla.
Kontinuitet och erfarenhet kan ses som något positivt, men allt för lång tid på samma post riskerar också att leda till maktkoncentration.
– Utveckling och förändring är nödvändigt.För ett par decennier sedan satt politikerna ofta länge nog för att få guldklocka, och det sågs som positivt, precis som i yrkeslivet. Nu är det allt mer sällsynt att någon sitter kvar på samma jobb i mer än sju-åtta år Vi lever i en föränderlig värld.
En balans mellan kontinuitet och förnyelse är det som fungerar bäst.
– Det viktiga är att partierna har en organisation som gör dem uthålliga. Partierna är politikens minne. De står för kontinuiteten och stadgan.
Hur tror du att läget bli i Linköpings stadshus om två år, efter nästa val?
– Det är lite speciellt i Linköping. Där sitter alla ledande politiker till höger i stadshuset, opposition och majoritet bredvid varandra och med gemensamma fikautrymmen. Det avspeglar en öppenhet och ett samarbetsklimat som till exempel inte funnits historiskt sett i Norrköping.
Inte?
– I Norrköping sitter Lars Stjernkvist och hans medarbetare längst bort och högst upp i rådhuset. I andra änden sitter oppositionspolitikerna. Efter 2014 års val var det första gången på VÄLDIGT länge som det blev ett blocköverskridande samarbete, det som har varit vanligt i Linköping.
Öppet för olika konstellationer i Linköping, alltså?
– Ja, bilden av att två block står mot varandra stämmer inte längre. Det är svårt för ett av blocken att få egen majoritet när Sverigedemokraterna har kommit in i spelet och får 13-15 procent av rösterna.
Minoritetsstyre är överhuvud taget sällan någon bra lösning, menar han, men i Östergötland finns inte heller någon enda kommun som har valt den modellen den här mandatperioden.
– Att då försöka få igenom sin budget kan bli alldeles omöjligt och det förlamar politiken. Därför är det viktigt att partierna kan hitta olika konstellationer för samarbete och inte fastna i en enda modell. Politikerna måste kunna prata med varandra, och de måste kunna komma till beslut. Personkemin mellan politikerna har betydelse.
Så det spelar ändå roll vilka politikerna är? Inte bara partibeteckningen, utan personerna?
– Ja, så är det. Jag har besökt kommuner där de ledande politikerna helt enkelt inte kommer överens. När nya bostäder och vägar ska ordnas i kommunpolitiken spelar de traditionella ideologiska skiljelinjerna ofta inte så stor roll.