Sedan några år tillbaka bor Anders Andersson på servicehuset Räknestickan i Ekholmen som drivs av kommunen. Här har han en lägenhet som han delar med katten Prinsen.
Under de år som gått har Anders tyckt bra om sitt boende och inte haft några större synpunkter på vare sig hjälp eller bemanning. Men efter en tids sjukdom under våren har hans vårdbehov ökat och hans situation försämrats, tycker han.
Anders har kateter och under natten blöja, men han kan och vill kissa på normalt sätt.
Senaste gången han tvingades kissa på sig och ligga i blöta lakan var en helg för några veckor sedan. Han ringde på sitt larm men fick vänta flera timmar – och när nattpersonalen kom hann de inte hjälpa honom på toa. Han uppmanades kissa i sängen.
– Jag blev förbannad. Men jag kan inte hålla mig hur länge som helst, så till slut kom det i sängen i alla fall, säger han.
Att det blir så här tror han beror på att det är dåligt med personal. Inte bara på helger eller nätter. Även på dagtid, tycker han.
Anders Andersson råkade i våras ut för ett kraftigt blodtrycksfall och hamnade på sjukhus. Han drabbas fortfarande av yrsel och sitter i rullstol, men har blivit lovad gångträning eftersom han kan gå.
– Jag blir erbjuden promenad. Men att sitta i rullstolen och åka, det ger inte mig något. Jag vill upp och träna att gå men då behöver jag någon eller några som kan stötta mig.
Han säger att han inte är ensam om att tycka att en hel del inte är så bra som det borde vara. Flera hyresgäster tycker som han men få vågar klaga, hävdar han.
Han har vänt sig till ansvarig chef för verksamheten och klagat på händelsen där han tvingades kissa i sängen men han har också klagat på fler saker han inte tycker fungerar.
– Svaret jag fått är de ska utreda saken och informera personalen, säger han.
Han tycker att man pratar för mycket om hur äldreomsorgen ska vara, men inte så mycket om hur den är i verkligheten.
Att gå ut med kritik offentligt är han inte rädd för.
– Nej, detta är sanningen och tål man inte höra den så...
Grundproblemet tror han, är att bemanningen är låg. Flera ur personalen har inte heller svenska som förstaspråk och det gör att det inte sällan uppstår språkförbistring mellan personal och brukare.
– De gör så gott de kan. Men förstår de inte vad jag vill och jag inte förstår vad de säger, då blir det svårt, säger Anders Andersson.