Brevet har titeln "en veckorapport från socialförvaltningen" och har skickats till politikerna i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och socialnämnden.
Socialsekreteraren berättar hur det brukar låta när hon svarar i telefonen en vanlig dag. Ordet "nej" återkommer regelbundet.
Här följer några formuleringar ur socialsekreterarens brev.
”Jag förstår att det är svårt, fem personer i en etta är problematiskt, vi kan tyvärr inte hjälpa till, men jag kan skicka en lista med telefonnummer till alla länets hyresvärdar.”
En student som inte hittar bostad får avbryta studierna och flytta hem igen. Svaret till studenten blir:
”Det är bostadsbrist i Linköping, det finns ingenting vi kan göra, du måste försöka på egen hand.”
En sjukskriven får höra:
”Har du sökt bostad även i de kringliggande kommunerna?”
Systern till en ”lågbegåvad” man, som har bott på vandrarhem i sex månader, får svaret:
”Det är inte så vi jobbar, vi har ingen kö till bostäder.”
I princip ingen med betalningsanmärkningar, deltidsanställning, skulder, för få köpoäng, för låg inkomst eller sjukskrivning kan räkna med att få hjälp att hitta en bostad, enligt socialsekreteraren.
Hon anklagar också politikerna för att förneka bostadsproblemet eller åtminstone att inte ta det på allvar.
Linköping är en av landet största och rikaste kommuner, enligt socialsekreteraren. Men också en kommun ”... där barnfamiljer inte har råd att betala sina hyror, där ungdomar inte kan flytta hemifrån, där gamla och sjuka flyttar tillbaka till sina familjer igen då de inte kan hitta egna bostäder, där bostadsköerna är upp till fem år”.
Hon överväger att börja ge bostadssökande en lista över kommunfullmäktiges politiker. Tillsammans med uppmaningen att ringa runt och försöka hysa in familjen hos någon av politikerna.
Ett annat alternativ kan kanske vara att sätta upp tält i Trädgårdsföreningen, föreslår skribenten.
”Men spelar det någon roll? Bostad får ju ingen i alla fall, i en av Sveriges största och rikaste kommuner,” avslutar den kommunanställde sitt brev.
Corren har varit i kontakt med socialsekreteraren som avböjer att kommentera utspelet. I ett mejl förklarar hon dock att tanken med brevet var att ”ruska om politikerna lite”.