Professor: EU har aldrig velat ta emot flyktingar

Peo Hansen är professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet och har i sin forskning främst riktat in sig på EU:s migrationspolitik. Corren bad honom att reda ut bakgrunden till det vi nu ser hända inom EU.

Just nu är det mest fokus på Ungern, som har satt upp taggtrådsmurar och angriper flyktingar med tårgas. Varför gör de så?

– Ungern med premiärministern Viktor Orbán i spetsen har alltid drivit en hårdför politik. De är rädda att fler och fler ska stanna i Ungern, och har också en regering som frenetiskt måste hålla ställningarna mot det ultranationalistiska partiet Jobbik. Sen gör de det i ett extraordinärt läge där det ser dåligt ut, men egentligen kan de anföra att de följer EU:s regelverk.

Ja, Ungern bygger murar, men hela EU har sedan länge transportörsansvar och visumtvång. Vad är skillnaden?

– Det ligger ju i linje med varandra. Och det finns fler murar som EU bygger, i Marocko, till exempel. När Spanien skulle bli EU-medlem var det en av de viktigaste frågorna – hur Spanien skulle täta gränsen mot Nordafrika. Bulgarien har också en lång mur mot Turkiet. Men nu ser det dåligt ut för att media är så på.

Det talas mycket om ett humanistiskt Europa, men du menar alltså att det inte förs någon annorlunda politik i dag jämfört med tidigare?

– De har möten där de pratar om fördelningen av kvotflyktingar och kallar varandra olika hemskheter, men parallellt finns en stark konsensus om militarisering kring EU:s yttre gränser. Utrikesministrarna har haft möte där de var rörande överens om att genomföra den militära operationen EU Navfor Med, där de med krigsfartyg och drönare ska borda och konfiskera båtarna som människosmugglarna använder. Det är EU:s yttre gränser som skapar smugglarmarknaden, och när de konfiskerar båtarna och arresterar dem som kör gör det att smugglarna inte vill investera i bra farkoster och att det blir kaptensfria rutter. Det blir ökade risker för flyktingarna.

Vilken är den grundläggande tanken med Dublinförordningen?

– Grundprincipen är att första asyllandet ska ta hand om asylansökan. På 80-talet ville man värna EU:s inre marknad, och då monterade man ner gränskontrollerna inom EU. Den yttre gränsen gällde då alla EU-stater. Dublinförordningen har att göra med ett problem som de kallade "asylshopping", att människor inte skulle kunna "shoppa omkring" och välja landet med bäst villkor eller störst chans att få ett asyl-ja. Nu ser vi att Dublinförordningen var fel från början. Man kan inte ha ett system där bara länder vid den yttre gränsen kan ta emot asylsökningar.

Nu hör vi om hur folk släpps vidare från både Grekland och Danmark utan att lämna fingeravtryck. Hur noga är det egentligen?

– Om Dublinförordningen funkat som den ska skulle Sverige och Tyskland inte ha några flyktingar. Enda sättet att ta sig in är med flyg, och den vägen är det få som kan komma. Tack och lov har den aldrig fungerat. I många länder har de valt att se mellan fingrarna av andra skäl också. Jordbruket i Spanien har till exempel alltid varit beroende av papperslös arbetskraft.

Om det tas beslut om fördelning av flyktingar mellan EU-länderna – vad händer i så fall om länder inte accepterar det?

– Om man tvingar länder i sådana här extremt upprörda frågor gamblar man väldigt högt. Det kan verkligen slå tillbaka. Och man har fortfarande inte besvarat hur de nya reglerna ska tillämpas. Hur tvingar man flyktingar att stanna i länderna?

Varför är många EU-länder så styvnackade när det gäller flyktingar? Behövs inte arbetskraften?

– Det är en bra fråga. Tysklands migrationspolitik har länge drivits av en ren arbetskraftstanke. Men det är lättare att bara bromsa. Många länder är väldigt fattiga och då är det svårt att ha ett asylsystem, då vill man lägga resurserna på annat. Och det har aldrig varit tanken att EU ska ta emot flyktingar, därför är man inte förberedd på det.

Det väcks en hel del kritik mot att Europas politiker ägnar sig så mycket åt symtomen och så lite åt orsaken till flyktingkrisen. Är det befogad kritik?

– O ja. I nio fall av tio är flyktingsituationer utslag av geopolitik. I både Syrien, Irak, Afghanistan och Libyen ser man tydligt att EU-länderna är djupt insyltade i orsakerna till flyktingkatastroferna. Men det vill man inte erkänna, och heller inte lära sig läxan. Europa och USA har spelat väldigt högt med Syrien, eftersom man länge trodde att Assad skulle falla snabbt. Man var inte beredd på att det skulle bli bortom all kontroll. Libyen är också en väldigt viktig stat som man bombade och upplöste och som nu är en av grunderna för ISIS.

Detta målas upp som den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Stämmer det?

– Det är en glidning. Globalt är det så, men i EU har vi fortfarande Balkan och Irak att jämföra med. Retoriken är självuppfyllande: att framställa läget så okontrollerbart så att man måste ta till extraordinära åtgärder. När David Cameron påstår att det är en nationell kris när några tusen individer försöker ta sig från Calais till Dover ... Han vill att det ska låta som att de står inför en katastrof, för då kan han göra vad han vill.

Finns det någon möjlighet att EU ändrar sig i riktning mot säkrare vägar in i Europa?

– Det verkar det inte finnas. Enligt migrationsminister Morgan Johansson och Stefan Löfven är det inte på dagordningen. I stället pratar de om fördelningen inom EU samtidigt som de tätar gränserna.

Men vad skulle hända om det öppnades säkra vägar? Skulle det inte bli kaos?

– Om man vill att det ska bli kaos blir det en självuppfyllande profetia. Men om man förbereder, planerar och organiserar det kan man hantera det ganska enkelt. Vill man inte så går det inte.

Sverige och ännu mer Tyskland har framställts som stora humanistiska förebilder. Är det välförtjänt?

– Allt är relativt, men i ljuset av andras beteende framstår de som ljus i mörkret. Svenska och tyska politiker har uttalat sig på ett hyggligt ansvarsfullt sätt. Men de gör det inte på grund av EU:s politik, utan på trots mot den.