Värmen slår emot oss när vi kommer in i huslängan där varje katt har sin egen bur med angränsande utegård som nås via en kattlucka. Mjuka tassar smyger längs värmegolvet som hela byggnaden är utrustad med. På varje bur finns en namnlapp och eventuell information om vilken föda just den katten ska ha. Inne i burarna finns både kattleksaker och mjuka filtar eller kläder som husse eller matte tagit med sig för att det ska lukta "hemma".
Anne-Charlotte Junhammar startade kattpensionatet för 16 år sedan.
– Det var Correns fel, säger hon leende. De skrev en stor artikel om djurpensionat och att det var dåligt om kattplatser. Jag tänkte att det kanske vore något, fortsätter hon.
Anne-Charlotte som hade varit hemma i 17 år med de fyra barnen ville ut på arbetsmarknaden igen och kontaktade till en början arbetsförmedlingen.
– Jag var 40 år och de sa till mig att det var praktiskt omöjligt för mig att få jobb.
Hon blev arg och ringde till kommunen och fixade arbete som kokerska. När hon erbjöds en fast tjänst stod valet mellan den och möjligheten att starta eget. Hon hade redan gjort en rundringning bland olika aktörer för att se om det fanns ett behov av ett kattpensionat. Det gjorde det och maken Peter började skissa på ett bygge. Mycket tack vare hans stöd vågade Anne-Charlotte ta steget. Hon har alltid tyckt om djur, men avslöjar att hon faktiskt lidit av kattfobi.
– Jag blev skrämd av farmors katt.
Idag är rädslan borta, men respekten finns kvar.
– Katter har både vassa klor och vassa tänder.
Mellan klockan 07–09 varje morgon sköter hon om bestyren hos varje katt. De får frukost och lådorna städas. Samma procedur på eftermiddagen. Vissa katter kräver uppmärksamhet medan andra håller sig på sin kant. Anne-Charlotte låter alltid djuren ta en första kontakt. Men med hjälp av en "kelpinne" kan även ängsliga katter bli kliade bakom örat eller strukna över ryggen, på sina villkor.
– Man kommer på en massa knep med åren.
När husse eller matte lämnar över sitt djur i Anne-Charlottes vård säger hon att det är lite som att lämna barn på dagis.
– För katten är det värst första gången men sedan lär de sig att "nu är jag här igen".
Vilken ras har kommit att bli din favorit?
– Jag gillar orientaler. De är smala och smäckra. I början tyckte jag de såg lite mysko ut med bestämd blick, men de är jättehärliga.