I augusti förra året gick larmet. Det brann i en lägenhet på tredje våningen på Nygatan i Linköping och två rökdykarpar skickades in. Radiokommunikationen hade testats utan anmärkning en knapp timme tidigare.
I lägenheten fanns en farbror och hans hund, rökdykarna kunde höra mannens rop på hjälp.
Då hände det som inte får hända. Plötsligt tappade rökdykarna kontakten med både varandra och rökdykarledaren. Egentligen borde insatsen ha avbrutits omgående eller flera rökdykare ha skickats in.
– Men det var ingen som fattade att vi inte nådde varandra först. Det blev en så kaotisk situation, när alla är på språng och det är en som lever, säger en person som var med.
Slangen fastnade och en rökdykare gick tillbaka för att lossa medan en annan på egen hand drog ut mannen ur lägenheten. Fortfarande utan radiokontakt med de andra.
– Man får inte lämna, det får man aldrig göra, men man gör en uppoffring, säger samma person.
I den tillbudsrapport som skrevs efter händelsen påpekar insatsledaren Thomas Melkersson att om rökdykarna hade varit mer oerfarna hade troligtvis mannens liv inte kunnat räddas. Dessutom utsattes personalen för ett ”livsfarligt läge”.
Insatsledaren skriver också att man redan påtalat problemen med ”gammal och sliten” utrustning. Han fortsätter: ”Processen med att få fram en säker kommunikation vid rökdykning har tagit allt för lång tid och inte prioriterats.”
I september var det dags igen. Då brann det på Lecafabriken i Linköping när rökdykarledarens radio återigen låste sig. ”Ledningen måste omgående ta sitt ansvar för att våra rökdykarradio byts ut. Det har varit alldeles för många tillbud senaste åren”, går att läsa i den rapporten.
Vid en källarbrand i slutet av november fungerar rökdykarens radio ibland, ibland inte. Tonen i tillbudsrapporten blir allt mer desperat. ”Brister finns helt klart i vår organisation. Detta har pågått i över två års tid, att våran radio slutar fungera ... tycker det är dags att ändra på detta nu! Hur många tillbud skall vi få innan det händer en olycka!!!”
Thomas Melkersson berättar om frustrationen:
– Vi är inte den enda räddningstjänsten i Sverige, de behöver inte uppfinna hjulet två gånger. Vi har tyvärr haft chefer som inte har tagit tag i det.
Han upplever en osäkerhet och ett obehag inför varje rökdykning.
– Det här är jävligt otäckt. Man är livrädd att det ska hända rökdykarna någonting därinne. Man har det som hände i Norrköping i bakhuvudet, säger Thomas Melkersson.
Han syftar på en händelse 2003 då en 29-årig rökdykare omkom under sin första skarpa insats vdi en brand på en nattklubb i Norrköping.
Även den person som deltog i insatsen på Nygatan bekräftar att radiostrulet inte har tagits på allvar av ledningen förrän helt nyligen och menar att rökdykarna har fått jobba med ”ett provisoriskt hopplock” i flera års tid.
– Hade det varit ett stort garage eller ett parkeringshus, då är det allvarligt om vi inte vet var vi har varandra. Det är en dödssynd. Då är det färdigt, säger han.