Videon är inte längre tillgänglig
Roland Djerf är den ende i Sverige som behärskar den gamla konsten att tillverka trähjul till alla typer av hästvagnar. Det lärde han sig för länge sedan av gamla vagnmakare – och av amishfolket i USA.
– Amishfolket använder ju inga bilar utan bara häst och vagn. Jag var lärling där ett halvår, stod från morgon till kväll och jobbade med hjulen. Det var en bra skola, konstaterar Roland.
Rolands rymliga verkstad är fylld av maskiner, alltifrån smedhammare till en stämmaskin som borrar fyrkantiga hål. Här kan han tillverka allt som behövs till ett vagnshjul: kubben (navet) mitt i, ekrarna, lötena som fogas ihop till ett runt hjul, järnringen som håller samman alltihopa och så gummibeläggningen ytterst.
Det där med gummi är en ganska ny företeelse i sammanhanget, det började man inte med förrän i slutet av 1800-talet.
– Innan åkte men direkt på järnringen. Men gummit är bra, det blir tystare och mjukare och hjulet håller längre.
Kungens paradkalesch
När vi kommer på besök håller Roland till i målarverkstaden. Han håller just på att lägga de sista guldlinjerna på kungens paradkalesch nr 1, en vagn från 1850 som används vid riksmötets öppnande och festligheter som kungens 70-årsdag om ett par veckor. Den gamla färgen var sprucken och på sina håll avnött efter att vagnen kört emot trottoarkanter.
– Det var lite bråttom den här gången, så jag målar med linoljefärg. Annars använder jag alltid blyfärger. Det är så lättjobbat och hållbart och ytan blir len som bebishud.
Men blyfärg är ju giftigt ..?
–Ja. Och olagligt. Men man får använda det till sådana här kulturföremål. Om man använder mask och aldrig slipar torrt, utan vattenslipar, så går det bra.
Hovleverantör i 35 år
Det är inte första gången som Roland Djerf fixar till en vagn åt kungen. I 35 år har han servat hovstallets vagnar.
Känner kungen till att det är tack vare dig som hans vagnar rullar?
– Jag har träffat honom när det ordnats buffé för hovstallets personal. Men det har inte blivit tillfälle att prata vagnar. Så nej, han vet nog inte vem jag är.
Förutom hovstallet har Roland två typer av kunder.
– De besuttna och entusiasterna. Det räcker, jag behöver aldrig annonsera.
Roland har en plan för hur hans kunskaper ska leva vidare.
– Jag är 70 och har kanske tio år kvar då huvudet fungerar som det ska. Snart måste någon ta över. Jag har en lärling, Sara Källsson, som jag tror mycket på. Hon är smedutbildad och har det rätta intresset. Och hon gör som jag säger.