Unn Forsberg hade länge retat upp sig över bristen på information om huruvida hon med sin rullstol kunde komma in på olika ställen – om det fanns sånt som handikapptoa och liknande - för henne avgörande information.
– Inte ens stans turistbyrån kan upplysa om utflyktsmål eller aktiviteter – som man själv tipsar om – är anpassade så att jag med min rullstol kan komma fram, säger hon.
Vi sitter i Unns lägenhet, med utsikt över Hamngatan och Drottninggatan. Här finns inga mattor i vägen och det är möblerat på ett sådant sätt att det är lätt för henne att ta sig fram i sin rullstol.
Lika lätt är det sannerligen inte på många andra ställen.
Innan Unn själv hamnade i rullstol tänkte hon aldrig på det här med framkomlighet.
Men nu är det oerhört viktigt. Det är hela skillnaden på att kunna leva ett liv på ungefär samma villkor som alla andra, eller tvingas avstå från sånt som konserter, museibesök, utflykter eller bara ett butiksinköp, säger hon.
Att slippa bli en fånge på gatan, helt enkelt.
Besöket vid Turistbyrån – som i grunden är en kommunal angelägenhet - gjorde att hon ilsknade till.
– Där satt några unga människor och försökte googla sig fram för att kunna svara på mina frågor om tillgänglighet
Det blev droppen för Unn som gick hem och satte sig att skriva ett medborgarförslag. Det var 2012. Nu tre år senare har de kommunala kvarnar malt klart. Kommunstyrelsen har sagt ja till hennes förslag och ska lägga fokus på att utveckla den tillgänglighetsdatabas som faktiskt redan finns, men som under några år inte fungerat så bra.
Sätt några ungdomar – kommunen har ju sommarjobb för unga – på att ringa runt till en mängd olika ställen och ställa systematiska frågor om tillgängligheten och lägg in det i tillgänglighetsdatabasen, och ta med det i informationen i broschyrer för olika turistmål och highlights. Svårare är det inte, tycker hon.
Hemma hos Unn finns Mohammad Alrifai. Han är undersköterska och de har känt varandra sedan våren 2011. Det var då han dök upp från hemsjukvården och skulle hjälpa Unn med träning och rehabilitering.
Hennes liv hade nämligen i ett slag ställts på ända. Från att ha varit en frisk tvåbarnsmamma och ekonomichef på Universitetet med dans som hobby förändrades allt i ett slag. Hon drabbades av en hjärntumör och när den skulle ”karvas” bort, som hon säger, brast några blodkärl i hjärnan och hon fick en stroke på operationsbordet.
Beskedet från vården var drastiskt; du blir sängliggande resten av livet.
Då var hon 46 år. Det här var i början av 2011. Hon blev mycket riktigt sängliggande några månader. Men så kom Mohammad. Världens bästa tränare och undersköterska, enligt Unn. Att de har skapat en speciell gemenskap under de här åren märks tydligt. De slänger käft och skrattet är aldrig långt borta.
Egentligen tyckte nog Mohammad att det hade varit bättre om Unn fått en kvinna till sin hjälp. Av det enkla skälet att han tycker att kvinnor pratar mer än män
– Mer än dubbelt så mycket faktiskt, säger han med ett skratt och hänvisar till psykologiska studier.
Deras bekantskap började med att Mohammad frågade om Unn var en person som gav upp.
– Om du är det vill jag inte lägga energi på det här, sa han, berättar Unn.
Att ge upp fanns inte på kartan. Hon beskriver sig som en "envis kärring" som aldrig tänkte ge upp. Med hennes envishet, och hans skicklighet och erfarenheter som idrottsman, motbevisade de vården.
Hon blev inte sängliggande. I dag lever hon ett liv som beskriver som fullvärdigt.
Även om saknaden efter dansen finns där.