Så överlevde vi semestern ihop

Länge har jag och min mamma försökt göra typiska mor - och dotter grejer tillsammans, men alltid misslyckats. Shoppa på stan klarar vi av i 20 minuter. Det ska kläs av- och på, beslut ska tas, det är varmt och fullt av folk. Båda biter ihop för den andres skull, men när någon av oss ger upp och frågar om vi inte ska åka hem, suckar den andra högt och lättat, och vi armbågar oss ut ur affären fortast möjliga.

Men så bestämde vi oss för att förverkliga en gemensam dröm: rida islandshäst på Island. På dagarna skulle vi rida i sex timmar, och på kvällarna väntade trerätters, vin och badtunna.

Livrädda för att hamna i en grupp där man knappt fick galoppera, bokade vi en tur för ”erfarna ryttare som rider regelbundet”. Vi hade ju varit det där, erfarna och regelbundna. Det var bara ett tag sedan. Mer bestämt 25 år sedan för mammas del, och 7 år för min egen.

Mamma köpte en gelpad till sadeln för att undvika skav på svanskotan, vi började cykla mer och knep ihop låren så hårt vi kunde när ingen såg, i hopp om att väcka de ridmuskler som en gång funnits. Avresedatumet kom. Så här gjorde vi för att stå ut med varandra:

Mamma, som i snart 10 år skyllt på klimakteriet, svettas mest hela tiden och vill hellre att temperaturen ligger under noll än över på nätterna. Jag äter som en ardennerhäst, och blir tyst och sur om det går längre än trekvart mellan matintagen. Vår kompromiss slutade i att jag frös arslet av mig på nätterna när de isländska ölandsvindarna ven genom rummet, medan mamma var konstant mätt och illamående.

Vårt hotellrum vette ut mot den gigantiska ängen som hästflocken betade på. Varje morgon klockan sju red två stallmedarbetare ut på slätten för att hämta in hästarna. En stund senare kom de töltandes i morgondimman. En av dem längst fram, den andra längst bak. Mellan sig hade de ett led av 350 islandshästar vars manar yrde i morgonsolen. Nyvakna och tysta stod vi tillsammans och betraktade andaktsfullt scenen. En vy som varken min sambo eller mina vänner skulle uppskatta på samma sätt som mamma gjorde. Vi sa inte mycket där vi stod. Ibland behövs inga ord.

Det blir sällan som man tänkt sig. Sista natten tog vi buss till ett litet samhället, som enligt hemsidan låg nära flygplatsen. Vi frågade alla vi såg var hostelet vi bokat låg. Ingen hade hört talas om namnet. Mamma var varm. Jag hungrig. Tillslut stannade en liten bil. Två lettiska städerskor erbjöd sig att köra oss till hostelet. Med resolut stämma beslutade den ena kvinnan att hon även skulle skjutsa oss till flyget morgonen därpå. Taxi var inte att tänka på, det blev för dyrt eftersom det var en bra bit till flygplatsen. Förbluffade av denna hjälpsamhet mottog vi erbjudandet. Vi hittade varken restaurang eller affär i området. Hostelet var obemannat och tomt, sånär på två asiatiska backpacker. Vårt rum var inrett i turkost och i taket hängde en guldig kristallkrona av plast. Vi sa inte mycket den kvällen. Ibland behövs som bekant inga ord.

I arla morgonstund morgonen därpå dök vår hjältinna upp. I en sluttande korsning får hon motorstopp. Om och om igen. En kö bildas bakom oss, och vår lettiska städerska har nu en väldigt svettig överläpp. Mammas blick är stirrig, på ett sätt som den bara blir vid stress. Tick tack, snart stänger incheckningen. Artigt, men bestämt, frågar mamma om hon får pröva att starta. Platser byts och med läsglasögonen längst ned på nästippen rivstartar mamma med ett vrål. Vi lämnar efter oss ett avgasmoln som får Eyjafjallajökulls utbrott att likna en fis. Om vi hann med flyget? Klart vi gjorde.

Hästföretaget erbjöd även veckolånga vildmarksturer där man tog sig tvärs över halva Island, sov i små stugor längs vägen, tvättade sig floden och styckade sitt eget får. Typ. Jättespännande och kul, men inte med din mamma som börjar närma sig 60 och uppskattar en ergonomisk säng. Res på bådas villkor, och gläds istället när ditt päron överraskar dig.

En dag fick vi ta några varv på en galoppbana i valfritt tempo. Våra hästar, Skörungur och Tönlist, var pigga och uppspelta. Sida vid sida galopperade vi och lämnade resten av gruppen bakom oss. Mitt kraftpaket ville öka och jag tittade frågande på mamma. Vill du? Vågar du? Hennes blick, helt plötsligt en ung flickas full av trots och förväntan, var svar på min fråga. Vi släppte efter och lät hästarna öka. Ögonen tårades av fartvinden, kärleken till hästrasen och glädjen i att vara just där och då.