Bilturen från Linköping till Sätravallen går genom ett sagolikt vinterlandskap. Numer är det bara bilburna Linköpingsbor som tar sig hit. Några regelbundna bussturer förekommer inte längre.
För några år sedan var stället ett litet paradis, både på sommaren och på vintern. Hit kom folk för att åka skidor, på längden och tvären. Skid- liften var igång, pulkabacken var -- och är -- rejäl och här gick också att åka skridskor på plogad sjöis när kylan så tillät.
I dag är läget annorlunda. Fort- farande går det att använda pulkabacken och det finns grillmöjligheter för den som vill. Men skidliften står still och den lilla -- men dock -- utförsbacken är snart igenväxt av sly.
Visst kommer det folk hit och åker pulka i backen och när Corren var i Sätravallen var båda grillarna igång. Men ändå. Lite ödsligt intryck ger ändå detta som för några år sedan var ett självklart utflyktsmål för många Linköpingsfamiljer.
-- Lite synd, den borde kunna utnyttjas bättre, säger Magnus Palm-kvist från Sturefors som är här till- sammans med familjen.
Sätravallen ägs av Linköpings kommun. Än så länge. Ett principbeslut om att sälja stället är taget. Det är bara rätt tillfälle som hittills saknats, enligt kommunalrådet Mats Johansson (s) . Driften sköts av LO-facken tillsammans med Östergötlands idrottsförbund. Ambitionen att vara en anläggning för alla finns inte längre, enligt Kjell Augustsson som är länsidrotts-chef på Östergötlands idrottsförbund.
-- Målet är att kunna erbjuda en billig och fin konferensanläggning för våra föreningar och organisationer.
Alla som vill är naturligtvis välkomna att besöka Sätravallen. Men någon organiserad drift för allmänhetens skull finns inte.
-- Liften är i princip klar att användas, men vi kan ju inte hålla igång en lift för kanske 40 personer, säger Kjell Augustsson.
Detsamma gäller restaurangen och caféet. Att ha service hela dagarna på ett ställe, två mil från Linköping, och med ett mycket blygsamt besöksantal går inte, enligt Augustsson.
-- Nej, det är bara att erkänna. Sätravallen är inte alls längre det stora friluftsområde som det har varit. Men det ligger inte heller i vårt uppdrag, säger han.
Bakom möjligheter till vintersport-utövande ligger numera enskilda organisationer, samfälligheter eller frivilliga krafter. Längdskidåkare kan själva spåra sig ett finfint längdspår, eller den lokala skidklubben. Det samma gäller pulka-, eller snowracerfantaster. Det behövs snö och det behövs en backe. Svårare är det för skridskoåkare. En majoritet av Linköpingsborna har inte naturis utanför knuten och de isbanor som förr fanns runt om i stan är numer ett minne blott. Något kommunalt åtagande som gäller spolning av isbanor finns inte, säger Mats Johansson.
Men detta är inte helt okomplicerat, det håller Mats Johansson med om.
-- Det är klart att det är viktigt att det finns möjligheter till spontanidrott i nära anslutning till bostadsområden, det kan jag ju som förtroendevald tycka, säger han.
För den som är skridskosugen finns det möjligheter att åka i Stångebro på tiden för "allmänhetens åkning". Men då handlar det inte längre om spontan-aktivitet utan en mera planerad -- och i sämsta fall -- aktivitet endast för redan frälsta.
Spontan skridskoåkning, både med och utan klubba är mer och mer sällsynt. I dag får de flesta nöja sig med att titta på.
Vid Sätravallen döljer snön isen på Sätrasjön. Men någon skridskoåkning är det inte tal om. Familjen Palmkvist får lägga tillbaka skridskorna i bilen. Oanvända.