Satsradning är en fråga om stil
Ola Neselius skriver att han störs i läsningen då huvudsatser staplas på varandra utan att skiljas åt av annat än komma, han ser ofta detta i Corren, b...
Men ibland är det alltså illa sett. Satsradning hör till de inslag i skriften som kräver sin användare. Osäkra stilister löper stor risk att hamna snett när de vill efterlikna föregångarna. Det gäller i hög grad också problemet med ofullständiga och mycket korta meningar. Ett populärt stildrag som inte alltid främjar läsbarheten. Fast många tror det. Återkommer. Förhoppningsvis.
Men åter till satsradningen. Att en mening består av flera huvudsatser är i sig inte ovanligt. Vanligtvis binds de då samman av en konjunktion, men eller och exempelvis. Eftersom satsradning utgör ett problem bara i vissa fall blir frågan vad som avgör när det passar och när det inte passar.
Främsta kriteriet är hur de olika satserna förhåller sig till varandra, särskilt med avseende på deras grad av självständighet. Har man en andra sats med liten självständighet i förhållande till den första fungerar ofta satsradning bra. Exempelvis då den senare är en vidareutveckling av, eller ger en bakgrund till, den första.
När den andra satsen däremot är tydligt självständig fungerar satsradning sämre.
När den andra satsen är en följd av den första, till exempel då ett händelseförlopp beskrivs, är satsradning inte ett bra alternativ. Ett exempel ur Språkriktighetsboken: "Anders kom alldeles för sent till mötet, han bad generat om ursäkt."
Man ska också vara försiktig då satserna är mycket olika till form eller innehåll.
Språkriktighetsboken visar några exempel på hur den andra satsens självständighet kan markeras på olika sätt:
1) Maten på tåget var en besvikelse, i stället för restaurangvagn fanns endast en bar.
2) Maten på tåget var en besvikelse - i stället för restaurangvagn fanns endast en bar.
3) Maten på tåget var en besvikelse. I stället för restaurangvagn fanns endast en bar.
4) Maten på tåget var en besvikelse.
I stället för restaurangvagn fanns endast en bar.
Det första exemplet är en satsradning. De övriga fallen visar andra möjligheter, med ökande grad av självständighet.
Ola Neselius förespråkar i sitt brev en flitigare användning av semikolon. Det vore ett alternativ i ovanstående exempel, fast i viss mån kvarstår problemet; många kanske fortfarande saknar sammanbindningsord eller punkt mellan meningarna. Generellt bör semikolon också användas sparsamt.
Det övergripande rådet får i stället bli: Smaka på meningarna, tänk på vad de betyder, öva upp din stilkänsla. Med andra ord: läs de som kan skriva!
Så jobbar vi med nyheter