– Vaddå, det är väl inte så mycket?
Chatrine Pettersson slänger upp godispåsen på vågen. Den tickar in på närmare 1,2 kilo. Men det är inte åt henne, säger hon, utan ska delas upp hemma till barnbarnen.
– Det är inte så mycket hårt godis, utan mer mjuka för tändernas skull. Fast det är väl inte så bra för tänderna ändå ...
Vid godishyllan på Coop Forum i Linköping råder trängsel denna vecka. Skärtorsdagen är årets viktigaste dag för den svenska godisbranschen, och stormarknaden matchar med halva kilopriset på lösgodis och en stor specialuppbyggd godisö vid ingången.
– Den här veckan räknar vi med att sälja 3,5 till 4 ton godis. Det är sjukt mycket. Och då är det ändå bara vi. Det finns ju några andra affärer i stan också. Det är mycket större än julen, säger Michael Håkansson, som är affärens konfektyransvarige.
Sedan början på 60-talet har svenskarnas godiskonsumtion tredubblats, och nu sätter vi i oss 16-17 kilo per person och år. Godisfrossandet är en välfärdsåkomma – i alla länder med välstånd är godiskonsumtionen stor – men Sverige sticker ut även bland välfärdsländer i sitt snaskande.
– Sverige etablerade tidigt en godiskultur, av olika skäl, säger André Persson, som skrivit boken ”Godis åt folket – en bok om hur svenskarna blev sockerslavar i Karamellkungens rike”.
Han räknar upp flera faktorer. Sverige blev tidigt självförsörjande på sockerbetor, och när 1800-talets snabba industrialisering var genomförd hade landet plötsligt 100 godisfabriker. På 20-talet började godiset marknadsföras på biograferna. På 50-talet propagerade Medicinalstyrelsen för att bara äta godis en gång i veckan och lördagsgodiset infördes. Det blev direkt kopplat till barnens veckopeng och ihop med den höga status barn generellt fått i Sverige, inte minst tack vare makarna Myrdal, blev barnen starka konsumenter.
– Klimatet spelar också in. Det färgglada godiset är en tröst under mörka vintermånader. Vi har en osofistikerad matkultur också, och då ses godis som något festligt. Latinska länder har en annan desserttradition, säger André Persson.
Godiskonsumtionens riktigt stora genombrott i Sverige skedde dock för drygt 30 år sedan. Fram till dess hade den svenska konsumtionen varit hög, och legat i topp internationellt sett, men inte på något extremt sätt. Godisförsäljningen skedde i förslutna påsar eller med omständligt expeditlett pek-och-plock bakom disk ("en sån", "en sån", "tre såna"). Vem som kom på idén om att låta kunderna plocka sitt godis själva råder det delade meningar om – var det Karamellkungen-grundaren Christer Forsmans experiment på Vivo-hallen i Alby som var startskottet eller kom idén från tre fiffiga finska studenter på Handelshögskolan – men en revolution blev det. Lågt pris i kombination med hög tillgänglighet är goda grundförutsättningar för stark försäljning.
De ursprungliga godisstrutarna rymde ungefär 50 gram godis. Det tidiga 80-talets påsar hade plats för 150 gram. I påsarna på Coop Forum i Linköping går det i minst ett par kilo. Annika Gustafsson slevar upp, och det som skulle ha fyllt ett par påsar förr i tiden blir nu mest lite rassel på botten. Även hon köper främst till barnbarnen.
– I år ska de få varsitt paket också, så att det inte bara blir godis, säger hon.
Hur mycket äter du själv?
– Jag äter i perioder. Ibland kan jag vara utan en vecka, säger hon.
Maken Sture dyker upp med kundvagnen.
– Hon är trogen gäst här, hävdar han och nickar mot godishyllorna.
Hur mycket äter du själv då?
– Inte ett dugg. Jag dricker bara pilsner.
Vid de färdigpackade påsarna står Veronika Guidi med sina två små barn. Inte heller hon säger sig vara någon godisätare, men behöver ha lite i skåpen när påskkärringarna kommer och knackar på.
– Annars har vi inget hemma, för våra barn har inte börjat äta än, säger hon.
Hon är uppvuxen i Österrike, och det är en annan godiskultur hon har mött i sitt nya hemland.
– Där är det mycket mer choklad och inget lördagsgodis. Vi fick äta hela veckan, men inte så mycket, säger hon.
39 kronor kilot är lite av ett standardpris på stormarknaderna denna vecka. Det är hälften så mycket som godiset kostade för 30 år sedan. Billigt och lättillgängligt, som sagt. En annan viktig faktor som skiljer den svenska godiskulturen från andra länders är just hur ätandet spänner över generationerna.
– Godis appelerar till barnet inom oss. I Sverige ser man vuxna äta plockgodis på gatan. I andra länder är det ingen fördel att ha barnasinnet kvar, men i Sverige ses det som en social fördel, säger André Persson.
Vi har en hälsotrend i Sverige, men det känns som att godiset är undantaget i människors medvetande?
– Det är det som kallas kognitiv dissonans. Vi är överlag ganska sunda och anser oss ha god tandhälsa och motionera mycket, och därför tycker vi att vi kan unna oss godis och ser inte oss själva utifrån. Vi äter 17 kilo på ett år. Tio kilo mer än EU-snittet.
Men är det egentligen så farligt att unna sig?
– Jag vänder på frågan: är det så nyttigt att äta godis? Vi äter 50 kilo socker per år, vilket är tre gånger så mycket som WHO rekommenderar. Så ja – jag tycker att det är problematiskt. Vi vet att den här typen av produkter driver barn i fetma, diabetes ökar dramatiskt bland både barn och vuxna, och det finns en koppling till hjärt- och kärlsjukdomar. Fetmarelaterade sjukdomar kostar samhället nästan lika mycket som tobaksrökningen.
Fyra ton godis på bara en vecka. Tur för Coop Forum i Linköping att de slipper fylla på godiset själva. Leverantören Cloetta är där flera gånger i veckan och laddar i mer center, fizzy bubbles, punschpraliner och lonkafudge i lådorna. Skönt för konfektyransvarige Michael Håkansson, som får mer än nog av godis ändå.
– Jag äter ytterst lite godis i påsk. Man blir lite trött på det. Det blir nog ett hekto eller två bara, säger han.