På söndag infaller Världsskrattdagen, ett arrangemang för att främja skrattandet världen över. I parker och på torg kommer människor samlas för att göra gemensamt slag i saken. Att skratta har en välgörande inverkan på människor, både psykiskt och fysiskt, men det finns fler sätt att se på saken.
Viveka Adelswärd är professor i kommunikation vid Linköpings universitet och har forskat om hur och när vi skrattar.
Kopplingen mellan status och skratt är stark, berättar hon. Personer i underläge skrattar oftare, åt sin egen osäkerhet och okunskap, och för att bekräfta den överordnade.
Den som innehar en maktposition är å andra sidan mer sparsam med skratten. Han eller hon skrattar sällan åt sig själv, och kan ta sig friheten att bestämma vad som är värt att dra på munnen åt.
- Att välja att inte skratta åt någons skämt är i allra högsta grad ett maktmedel. Alla som någon gång försökt att berätta något roligt och mötts av blanka ansikten vet hur det känns, man kommer verkligen i underläge, säger Viveka Adelswärd.
Undersökningar visar att man i situationer med tydlig hierarki ofta skojar nedåt.
Till exempel kan läkaren skämta med sjuksköterskan medan sjuksköterskan i sin tur skämtar med undersköterskan. Att introducera skämt åt motsatt håll är inte lika lämpligt.
Att kvinnor skrattar mer än män är en vanlig uppfattning. Flera studier visar att det faktiskt förhåller sig så, men den stora skillnaden ligger i att kvinnor och män använder sina skratt på olika sätt. Kvinnor är ofta mer ivriga att instämma i den andres skratt än män, och skrattar för att visa sitt engagemang och uppmuntran. Hon får på så vis motparten att känna sig bekräftad och väl till mods.
En annan skillnad är att kvinnor som grupp är betydligt mer benägna att använda sig av skratt för att ursäkta sig själva och mildra sina åsikter. Viveka Adelswärd kallar det "lilla jag-skrattet".
- Det är ett skratt som förbarnsligar. Det är verkligen bästa tänkbara sätt att underminera sin position. säger hon.
För en person i maktposition finns det faror med att skratta för mycket. Det kan verka osäkert, i värsta fall oseriöst, och riskerar då att undergräva allmänhetens förtroende.
- Inställningen verkar vara att en stark person varken ska skoja eller skojas med. De politiska ledare vi har haft skrattar inte mycket. När moderaten Ulf Adel-sohn var partiledare fick han på pälsen för att han skrattade, det ansågs opassande för en man i hans position.
Viveka Adelswärd tycker ändå att det finns mycket att vinna på ledarna inte tar sig själva på gravallvar. Det ger ett mer inbjudande intryck och de framstår som öppna. Det vore roligt om folk skrattade lite mer åt sig själva, säger hon, så länge det inte blir ett sätt att förminska sig själv.
- När jag skulle disputera knuffade min handledare in mig med orden "be inte om ursäkt - och skratta inte". Jag tror inte att han förstod vilket bra råd det var, säger hon. linda Aktén
013-28 03 73