Rottweilern Hasse morrar gott. Utsträckt på golvet tar han över den lilla hallen i stugan som doftar kaffe, Stefan Karlssons hem och kontor. Som slussvaktare disponerar han bostaden året om, liksom åtskilliga kollegor har gjort före honom. Kinda kanal stod klar 1871 - det blir många generationer det.
- Den första slussvaktaren hette Lange och den släkten höll i sig ganska länge, säger Stefan Karlsson på bred östgötska.
Men Stefan Karlsson har inte alltid varit slussvaktare. I slutet av 90-talet drabbades han av en oförklarlig ryggskada som var så aggressiv att han sjukskrevs från jobbet som lastbilschafför. När läkarna inte kunde ställa diagnos ville Försäkringskassan friskförklara honom. Och sedan var striden i gång. Utan hjälp och med ständig smärta började Stefan Karlsson att tröttna på sitt liv. Samtidigt ville han förverkliga sina drömmar.
- Jag tänkte att äh, jag piper i väg till Afrika. På motorcykeln mår jag bättre, varför vet jag inte. Kanske ger det massage, eller också är det bara så att jag trivs, säger han.
Av en slump fick han reda på att en viss "Thomas i Hamraslussen" skulle till Indien, så han åkte dit en fredagseftermiddag för att presentera sig och utbyta lite erfarenheter.
- Vi fann varandra så här fort, pang bom! minns Stefan Karlsson.
De bestämde sig för att åka till Indien tillsammans. Och då Stefan Karlsson ändå var sjukskriven hjälpte han sin nyfunne vän med slussarbetet och tänkte att det här var ju livskvalitet! Det här ville han göra!
Men kön av sökande var lång. En Indienresa passade bra. Terrorattacken den 11 september satte dock stopp för planerna redan i Iran.
- För att göra en lång historia kort var det bara jag som åkte vidare till Indien. Thomas åkte hem. Flyget glömde min motorcykel i Pakistan och själv anammades jag av en hindufamilj som varnade mig för att fortsätta ensam på grund av alla muslimska extremister. Så motorcykeln och jag har varit i Indien och vänt, men vi har inte åkt där.
Väl hemma i Sverige bestämde han sig för att fullfölja Afrikaresan.
- Då ringer chefen och säger att kvarnstugan är ledig! Men det var ju lång kö? säger jag. Jo, men du var så himla trevlig! säger han. Äsch! sa jag, det säger du nog till alla! garvar Stefan Karlsson.
Det var också då, 2001, som han för andra gången i livet sprang på Carina. Första gången var hon bara 16 år. Tredje gången gillt var det 2003. I dag är dottern Nelly två år.
Stefan Karlsson träffade en sjukgymnast. Överrörlighet var hennes diagnos.
- Det gör att man kan få väldigt ont. Till skillnad från andra kan man komma upp i ändläge. Jag kan till exempel lägga upp ett ben bakom nacken. Det är ingen tröst, men en diagnos känns bättre än att bli överkörd och betraktas som en svikare av samhället, säger han och ser på Nelly som sitter med fötterna på bordet och petar ut innankråmet ur kanelbullarna.
- Nellyson, säger han skämtsamt, du är överrörlig!
Förförra året drog han till Marocco, brände av 1200 mil på tre veckor tillsammans med Thomas i Hamra. I Skottland anslöt sig en kille på 70 år.
- Ha, ha! garvar Stefan Karlsson, sånt finns ju inte! Skitcool gubbe! Vi åkte till Sahara tillsammans, en imponerande herre.
Men så blir han allvarlig.
- Men fy fanken vad jag saknade Carina och Nelly. Klart man tänker att man har en familj, men... Jag trodde aldrig att jag skulle bli far, det fanns inte med i mina planer. Men när jag hörde dem på telefon, då mådde jag inte bra. Så jag sträckåkte, slog 100 mil om dagen bara för att komma hem.
Slussvakteriet ger många vänner. Halva Correns Bostadsredaktion har till exempel promenerat förbi hans stuga. "Jamen, det är ju han!" säger de, "ni vet, han som är så himla trevlig!"
Om somrarna träffar han båtturister, folk från Danmark och Tyskland, och så det gamla paret från Vegas förstås, Bob and Nancy, glidarna från St Anthony. De höll mejlkontakt i flera år tills Stefan Karlsson klantade sig och hade bort adressen. Men han ska leta.
- Vi kom varandra så nära att jag vågade fråga om de var rika. Äh, för fasen, det är vi inte, jag har lagt allt jag äger på den här båten! härmar Stefan Karlsson Bob och skakar lyckligt på huvudet. Fruktansvärt sympatiska människor, säger han.
I moderna slussar, som Göta Kanal, behöver slussvaktarna bara trycka på en knapp. Nykvarn sköts dock ännu manuellt.
- Göta kanal och Nykvarn är som motorväg och grusväg, säger Stefan Karlsson.
Festivalerna och folklivet stör dem inte alls, tvärtom. Man måste bara hålla lite ordning. Nackdelen med jobbet är folk som stjäl och förstör. Fulla ungjävlar som snor burspråken och kastar i väg fina lerkrukor. Familjen har blivit av med flera parabolantenner.
- Jag har väl också varit ung och tagit en pilsner, men om man har kalas - varför tar man inte upp efter sig? En potatissalladshink med en gaffel lämnas bara kvar. Det är som om personen har ryckts bort!
Stugans möbler är köpta på auktion. Till skillnad från Carina vill han inte ha alltför moderna grejer i den gamla stugan. Men att småbarn och antikviteter inte går ihop kan han hålla med om.
- Det får vi köpa sen när vi själva är antika, säger Carina.
- Jag är född i fel århundrade, garvar han.
På vardagsrummets ena vägg sitter en Amerikaklocka. Den var det enda som klarade sig i en tågolycka på 1800-talet. En stins köpte den när han skulle sätta bo 1904. Resten av möblemanget är från 1800-talets Blomstermåla.
På vinden står en gammal brudkista från 1792, vars mönster måste ha skimrat av färg och förhoppningar när det begav sig.
- Titta bara på nyckeln! säger Stefan Karlsson hänfört.
Och visst är den vacker, nyckeln av järn, som så många fingrar har vridit om genom åren.
Han är nöjd. Slussvakteriet är ett privilegium. Man har en liten stuga, fiske och bad inpå knuten. Som semester. Och så kommer det en liten båt då och då.- Som jag känner det får de bära mig härifrån, säger han. Jag har hittat hem.