Smedjan åter vid Ingvastebo kvarn och såg

Ingvastebo ligger ett par kilometer från Haraldsbo nära Skeda udde i Linköpings kommun och drivs som ett levande museum med Roland Klaar som ägare och eldsjäl. Han har sett till att både kvarnen och sågen fungerar och visar besökare hur man malde mjöl och sågade stockar för hundra år sedan.

Både sågen och kvarnen drivs med vattenkraft.

– Dammen är min svarta diamant och vattenhjulet anläggningens hjärta. Jag vill inte bara bevara byggnaderna utan även visa hur arbetet gick till här förr. Det blir mer mening med allt här då, säger Roland Klaar, som numera är pensionerad byggnadsarbetare.

I våras fick han kommunens klartecken till att bygga upp smedjan på nytt invid dammen på samma plats, där den gamla stod tills för cirka femtio år sedan. Och nu är jobbet i full gång.

– Genom att sänka vattennivån har jag hittat grundstenarna som den tidigare smedjan stod på. De återanvänder jag nu.

Med hjälp av gamla fotografier ska smedjan bli en replik på den gamla. Reglarna till väggarna är resta av stockar som han sågat till i sågen. Just nu är det dags att spika fast plank på takstolen. Så småningom blir det en murad ässja i smedjan, men när allt är klart vågar han inte sia om.

Roland Klaar smider även på andra idéer. Ett rivet torp ligger nedpackat och väntar på att resas i björkhagen intill.

– Jag har precis fått tillåtelse av en gammal skomakare att ta över hans utrustning, så med tiden hoppas jag kunna visa upp ytterligare ett hantverk här.

Han tänker också bygga ett vagnslider för vagnar, kälkar och slädar som idag förvaras i ladugården. När den inte längre behövs som förråd vill han visa hur interiörerna förr såg ut i fähus och stall.

Ingvastebo kvarn och såg ägdes av statliga Domänverket under hela förra seklet, men i mitten på 1950-talet lades verksamheten ned. För att förhindra ett totalt förfall genomfördes en omfattande renovering 1971, då länsstyrelsen, länsmuseet, AMS och Nykils hembygdsförening kopplades in. Vattenhjulet renoverades men en tredjedel av originaldelarna behölls. När vattenhjulet skulle startas på nytt havererade allt.

– Då låstes byggnaderna och allt återgick till en törnrosasömn tills jag 1999 tjatade mig till att åtminstone få renovera taket som inte höll ihop längre.

Roland Klaar växte upp på en granngård och har en särskild känsla för miljön här. Som barn fick han följa med sin pappa hit för att mala havre och korn till djurfoder. Domänverket, som nu hade bytt namn till Assi Domän, svarade ja till takrenoveringen – och på den vägen är det. En museiförening bildades, men avvecklades efter några år på grund av bristande intresse. För snart tio år sedan fick Roland Klaar chansen att förvärva området, men har inte undersökt möjligheten till offenltliga bidrag för den fortsatta återuppbyggnaden.

– Det som gjordes här togs ur min kassa och jag ville gärna ha kontroll på vad som skulle hända med byggnaderna den dag de avyttrades så därför antog jag erbjudandet om att få köpa området. Nu genomför jag projekten allteftersom jag har möjlighet och har under årens lopp fått bra stöttning av några sponsorer och även privatpersoner hjälper mig.

Vad är det som driver dig att vårda Ingvastebo?

– Det är så roligt! Och om ingen kan visa ungdomar hur det fungerade i en kvarn och en såg förr i tiden får de ju aldrig reda på det.

Roland Klaar tar ofta emot studiebesök av skolklasser och många scouter kommer också hit. Bland mycket annat lär han dem knepet att göra eget tuggummi – det gäller bara att tugga tillräckligt länge på några vetekorn så klistrar de ihop sig till samma konsistens som ett segt toy. . .