På lördag är det premiär på Holgerspexets föreställning "Stockholmsutskällningen 1866". En föreställning med skådespel, musik, dans, liveband och kör. Alltså en föreställning som kräver full uppställning både på och utanför scenen, konstaterar Ulrika Balla som är Holgerspexets PR-chef.
Holgerspexet är medicinska fakultetens eget spex, men alla, oavsett vad man pluggar, är välkomna att delta – även de som lämnat studierna bakom sig.
Med tanke på fakulteten som ligger bakom spexet så är programförklaringen – ett gott skratt förlänger livet – något av en hederssak, kan man läsa på Holgers hemsida.
– Ja, vi ser spex som en livsuppehållande åtgärd, säger Ulrika Balla och berättar att målsättningen är att varje besökande ska skratta åtminstone en gång på föreställning.
Överallt i huset, det som tidigare hette Nationernas hus men nu alltså fått namnet Kårhuset Kollektivet, pågår febril verksamhet. Bakom scenen byggs och målas det. På golv och på bänkar trängs verktyg, målarburkar, penslar och burkar med sprayfärg. Här ligger snören, sladdar, pinnar och – förstås – en mängd rullar med silvertejp. Vad kan man inte åstadkomma med silvertejp....
Allt verkar lätt kaotiskt. Men på något sätt ett organiserat kaos. Alla tycks veta vad de ska göra.
– Ja, det här är verkligen väldigt annorlunda mot det man gör annars, på universitetet. Spännande att se hur allt går från totalt kaos till att några dagar före premiär så får man ihop den, säger Oscar Jernberg som tillsammans med Alicia Lidbom och Siri Bengtsson karvar i stora frigolitstycken så vita smulor yr i luften och häftar fast vid allt.
Slutresultatet av deras arbete ska bli Molins fontän, den som såg dagens ljus på Stockholmsutställningen 1866. Originalet uppfördes i gips. Senare tillverkades den i brons och står i dag i Kungsträdgården.
På frågan hur de lägger upp jobbet, säger Oscar:
– Vi har gjort ritningar på hur vi borde göra, men som vi sedan aldrig gör. Så har vi mätt och sågat snett och mätt igen, säger han och alla tre skrattar.
Men en fontän blir det och den blir klar i god tid före premiären, om man ska tro de tre fontänbyggarna.
Nere i de djupa (nåja) källarvalven hörs musik från repeterande spexmusiker och i ett rum sitter kostymgruppen och syr så maskinerna går varma. Från rören i taket hänger galgar med kläder. Här återanvänds mycket från tidigare spex, en del används som det är och annat sys om. Grundtanken är hållbarhet.
Louise Josefsson, som pluggar till civilingenjör, sitter med ett enormt stycke glänsande orangefärgat tyg, som när det är klart kommer att vara en kjol. Hon gillar att sy och gillar känslan av att skapa något, säger hon och de andra kostymmakarna, Elin Lindqvist och Jana Raschdorf, nickar instämmande.
I jobbet med spexet har alla sin givna funktion, från skådespelare till scenarbetare. Alla behövs.
Men längst upp i salongen sitter ändå en av spexets viktigaste grupper. Teknikerna. Grabbarna som har makten över både ljuset och ljudet.
Utmaningen i här gruppen är att hela tiden ha koll.
För att inte tala om de utmaningar en yster publik kan utgöra. I spex påbjuder ju traditionen att publiken interagerar med skådespelarna och då gäller det för tekniken att hänga med.
På lördag, 6 november, är det upp till bevis.