Det var den 10 juni förra året som tillvaron skakades om för Ahmad Al Hwrane. Han hade nyligen flyttat till en lägenhet i Skäggetorp, och när han kom hem den där måndagen möttes han av en chockerande syn – alla hans saker var borta.
Efter några dagar stod det klart vad som hade hänt. Hans hyresvärd Willhem hade skickat en beställning på flyttstädning av lägenheten till Sunda städ AB. Innan städfirman hunnit genomföra städningen hade dock Willhem städat lägenheten själva. Därefter flyttade Ahmad in med sina saker. Men det fick inte Sunda städ veta. De åkte därför till Ahmads lägenhet i tron om att den fortfarande skulle flyttstädas.
I beställningen stod det specificerat att det var en del köksprylar kvar i lägenheten, och att det var dessa som skulle kastas. Men den informationen missade städarna. Istället slängde de allt som fanns i bostaden. Kläder, pass, dator med bilder på familjen – allt. Händelsen påverkade Ahmad på djupet.
– Ibland sitter jag i sängen och gör ingenting. Jag kommer hem från jobbet och sitter i sängen till nästa dag när jag ska jobba igen, beskrev han själv sin situation.
Samtidigt kämpade han för att få ersättning. Hans eget försäkringsbolag betalade ut 28 000 kronor till honom, vilket enligt Ahmad var avsevärt mindre än de kastade sakernas faktiska värde. Dessutom innebar det ett stort lidande att lämnas helt utblottad, vilket han också tyckte att han borde ersättas för. Men från hyresvärden Willhem fick han ingenting. Försöken att få en högre kompensation ledde ingenstans. Och där hade historien kunnat sluta.
Men så mötte han Sunda städs vd Rosanna Öhrberg. Hon hade blivit väldigt tagen av att hennes företag försatt honom i en så påfrestande situation, och försökte ställa saker till rätta. Men i början var Ahmad inte riktigt mottaglig för hennes hjälp.
– Han var ju upprörd och väldigt svår att prata med överlag. Och det förstår man ju i hans situation, säger Rosanna.
Vi träffas alla tre en varm dag i mitten av maj. Rosanna berättar att hon och Ahmad höll kontakten under hela sommaren och hösten förra året. Rosanna försökte förklara för Ahmad att hon inte kunde betala för skadorna själv – hon hade helt enkelt inte de pengarna. Samtidigt vägrade hennes försäkringsbolag att hjälpa till, eftersom Ahmad redan fått pengar från sin egen försäkring.
Ahmad å sin sida kände sig övergiven i sin situation. Till sist föreslog Rosanna att de skulle träffas.
– Jag tyckte att vi skulle ta en lunch och lära känna varandra och vilka vi är.
Då lossnade något. När de fick mötas i verkligheten blev det tydligt att de inte var varandras fiender.
– Ingen av oss vill nån illa. Vi vill bara lösa problemet, säger Rosanna.
Även om Rosanna egentligen inte hade de pengar som Ahmad begärde i ersättning, kunde hon för sitt dåliga samvete inte lämna honom i sticket.
– Jag är så som person. Har jag gjort fel, så måste jag stå mitt kast. Det är vad jag tycker att man ska lära sina barn också, att har man gjort fel så ska man rätta till det.
Åtgärden hon tog till blev drastisk – hon sålde sitt företag Sunda städ AB. Från försäljningen fick hon tillräckligt med pengar för att kunna betala Ahmad 35 000 kronor.
– Hade jag kunnat ge honom mer så hade jag absolut gjort det, men det här är det lilla jag får ut av försäljningen, och som han får av mig privat.
Hon fortsätter:
– Det är vemodigt med tanke på att man har byggt upp en verksamhet, men jag kommer fortfarande att göra samma sak fast under ett annat namn. Så jag är tillfreds ändå.
Ahmad mår bättre idag än han gjorde förut. Han sover bättre och har mer ork. Det som gör honom mest ledsen verkar snarast vara att Rosanna fått lida för att han ska få betalt för det han förlorat, men det viftar hon bort.
– Du har ju inte gjort nåt fel, säger hon.
Trots att det som hänt knappast varit roligt för någon av dem, skrattar de också mycket under samtalets gång. Ahmad skämtar om att han nu har tre jobb för att ha råd att köpa en ny bil, eftersom den han har bara går sönder hela tiden. Rosanna skojar tillbaka och säger att han borde skaffa sig en flickvän istället.
De kommer in på sport. Rosannas söner är, liksom Ahmad, fotbollsintresserade. Innan de skiljs åt pratar de om att Ahmad skulle kunna sparka boll med dem nån gång. Ur det tråkiga som hände för snart ett år sen, verkar det ha kommit något fint till slut.
– Jag förlorade alla mina grejer, men fick en vän, säger Ahmad.