Första gången vi ses, har Mickes mamma bett oss komma. Det är oktober 2015. Han har bott i sin lägenhet i fyra år. I nära anslutning till den finns basen varifrån stödpersonalen utgår, trots detta är enligt Micke avståndet ibland väldigt stort.
Vardagsrummet i tvåan domineras av en soffa. Både TV:n och datorn är påslagna. Över soffan hänger kläder, det lilla matbordet är fyllt av prylar. Dörren till sovrummet med neddragna gardiner står öppen. Från köket kommer en misstänkt odör. Disken som ligger på hög är säkert veckor gammal och matvaror i kylskåpet har börjat mögla.
Det är detta hans mamma har reagerat på. Meningen är att Micke ska få hjälp att klara det vardagliga. Micke säger att en del av personalen uppför sig så klumpigt att han inte vill släppa in dom. Det är för många olika som kommer.
Micke har mörka ögon som ibland viker undan medan han berättar sin livs historia. I större delen av sitt liv har han känt sig missförstådd och han är så besviken på att socialtjänsten uppenbarligen har missat att informera om diagnosen som ställdes 2001. Den hade hjälpt honom och andra att förstå.
Inte ensam
Vi träffas flera gånger och i bland är köket kliniskt rent. Då har han ägnat en dag åt städning. Vid ett tilllfälle visar han mig ett juridiskt dokument från kommunens advokater som kommit strax efter att jag begärt få veta vad som hänt med hans skadeståndsanspråk. Det är ett avslag. Ingen har ringt om det.
Han har skulder och en mycket liten inkomst. Han har svårt att finna någon sysselsättning som passar honom. Han drabbas ofta av depression och sover dåligt på nätterna. Därför sover han ofta dagtid.
När vi träffas igen på vårkanten har han stängt dörren helt för stödpersonalen och han väntar sedan flera månader på en läkartid för att hans anti-depressiva medicin inte fungerar.
Majoriteten av de psykiskt funktionsnedsatta som bor i stödboende har, liksom Micke, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det finns ingen av dem som är den andra lik, men de bär alla på en känslighet som kräver fingertoppskänsla i bemötandet.
Mickes stödteam har den utbildningen säger deras chef. Ibland funkar det, ibland inte, säger hon. Kanske är Mickes problem att han är så pass frisk menar hon.
Han har bestämda åsikter. Det är lättare med dem som har en svårare funktionsnedsättning.
En byråkratisk djungel
Ing-Marie Pettersson och Carina Widén är två av Linköpings kommuns sex personliga ombud.
De hjälper människor med långvarig psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning och har mött många människor i liknande situation som Mickes, dock inte honom själv.
– Stödet fungerar inte alltid fullt ut och ofta beror det på att man inte tillräckligt tar hänsyn till den personliga viljan. Man tänker för mycket i sin fyrkantiga låda, vi vill att man ska vara mer flexibel. Många av dessa människor kräver till exempel ett visst bemötande, kontinuitet i vilka människor som hjälper dem och de har kanske lika mycket behov av stöd på kvällar och helger som dagtid, säger Ing-Mari Pettersson.
De hjälper sina klienter med att orientera i djungeln av kontakter, samordnig sker inte av sig själv. Många av deras klienter har kontakt med försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialtjänsten och sjukvården. Det är inte ovanligt att de också är föremål för kronofogden.
– Det är svårt att komma i kontakt med de flesta instanser, det är ofta krångliga regler som är svåra att förstå och blanketterna är hopplösa att tolka, säger Ing-Mari Pettersson.
– Myndigheterna är som stuprör. Samverkan mellan de olika instanserna borde ske per automatik, fyller Carina Widén i.
Arbetsförmedlingen, som bland annat har hand om arbetsrehabilitering, är hårt belastad och svår att nå, psykiatrin tycks ha för knappa resurser, många av ombudens klienter har svårt att få tid hos läkare.
Försäkringskassan har långa handläggningstider och många har liksom Micke hamnat i skuld. Det beror inte alltid på att de är slarviga utan på att de lever under väldigt knappa förhållanden, berättar de.
Många lever på ersättning som kan vara så låg som fyratusen kronor i månaden. Det finns helt enkelt ingen buffert.
Fotnot: I Östergötland finns personliga ombud i Linköping som också bistår klienter från Åtvidaberg, Kinda och Ydre, i Norrköping och i Mjölby.