Barn till en förälder som har fått uppehållstillstånd ska också få komma till Sverige. Det säger lagen.
Men det får inte Zahra, 2, Arifa, 7, Mihdi, 9, Atifa, 12, Esmatullah, 13 och Rohullah, 14. Det säger Migrationsverket.
Vi träffar Sayed Mosavi i hans etta med kokvrå i Linköping. Rummet är prydligt, men kalt. Det har varken gardiner eller blommor, så när som på en torkad ros som Sayed fått av en vän.
För drygt tre år sedan levde han tillsammans med sin familj i Kabul. En dag kom hans pappa inte hem igen och familjen är övertygad om att han är död.
I 45 dagar satt Sayed Mosavi fängslad hos talibaner, innan han lämnade landet.
– Jag var tvungen att fly om jag skulle leva, säger han.
Sayed Mosavi fick nästan genast uppehållstillstånd i Sverige. Planen var att hans mamma Fatema Mohammed och småsyskonen skulle komma efter. Men i oktober förra året avslog Migrationsverket deras ansökan om att anhöriginvandra. Myndigheten betvivlade att mamman hade rätt att föra barnens talan.
Familjen överklagade ärendet till Migrationsdomstolen, som kom fram till att mamman visst får företräda barnen. I januari beviljades Fatema Mohammed uppehållstillstånd i Sverige. Det gjorde däremot inte hennes sex minderåriga barn.
Ärendet bollades tillbaka Migrationsverket som återigen avslog barnens ansökningar. Denna gång med motiveringen att mamman inte kunnat visa att hon var deras enda vårdnadshavare. Trots att Sayed betalat cirka 15 000 kronor för olika intyg som styrker att pappan har försvunnit.
– Hur har de tänkt? Ska min mamma lämna dem och komma till Sverige? säger Sayed Mosavi.
Sedan han fyllt 18 vill inte längre Migrationsverket svara honom på frågor om hans syskon. Sayed har bett om ett möte, men får inget. För två veckor sedan skrev i stället handläggaren Åsa Hammarlund följande i ett brev:
”Verket undrar vad du med detta nya vittnesintyg vill säga. Beslut är redan fattat i ärendena angående dina syskon.”
Ungefär en gång i månaden ringer Sayed till sin mamma.
– Kvällen och dagen efter att jag har pratat med dem orkar jag inte göra något alls. När jag äter vet jag inte om de har mat, säger han.
Sayed tittar ner i mattan och berättar att hans liv i Sverige är bra. Han har en lägenhet, mat och går i skolan. Han tränar och har precis börjat sommarjobba inom äldreomsorgen.
– Jag går hit och dit och skrattar, men det är bara jag som vet vad som finns här inne, säger han och pekar på sin bröstkorg.
– Min familj är inte här. Jag är det äldsta barnet, hur ska jag kunna hjälpa dem?
För sju månader sedan försvann även hans 13-årige bror Esmatullah på väg hem från jobbet. Familjen vet inte var han är.
– Jag vet ingenting. Min mamma säger ingenting, hon bara gråter, säger Sayed Mosavi.
För några dagar sedan skickade hans kontaktperson in en ny överklagan av syskonens avslag. Får hans familj inte komma till Sverige är han fast besluten att åka tillbaka till ett av världens farligaste länder.
– Jag dör hellre en gång där när jag tar hand om min familj än varje dag här, säger Sayed Mosavi.