Lite lugnare blir det när familjen blir själva i huset igen. Och tomt, tycker Livia.
– Jag kommer inte ihåg hur det var innan, säger Livia, åtta år.
Men lite lugnare var det troligtvis, innan två nya lekkamrater anslöt till hushållet. När de bara bodde fem i villan i Berg, inte nio som de blev när två ukrainska mammor med varsitt barn flyttade in. Men olika dygnsrytmer och olika språk till trots – det stora hushållet blev det nya normala ganska fort, säger pappa Tomas.
– Vi är glada att barnen är ledsna att våra gäster ska åka – det betyder att det har funkat.
Corren besökte hemmet i Berg tidigare i somras, när barndomsvännerna Oksana Gnatenko med sonen Misha och Viktoriia Dvorak med dottern Veronika bott två månader hos familjen Hektor. Då visste ingen hur länge till de skulle stanna kvar. Från början var det tänkt att de skulle bo där tillfälligt – några veckor kanske – i väntan på ett annat boende, men för att slippa risken att bli splittrade valde Oksana och Viktoriia att bo kvar. De flydde tillsammans från Charkiv och ville fortsätta hålla ihop.
Och familjen hade inget emot att ha dem kvar.
– Vi gillade dem, och vi ville ha dem här, säger Tomas.
Misha spelar basket med bröderna Hektor.
Men nu har det alltså blivit dags att bryta upp.
För trots att tillvaron har fungerat i villan i Berg så har Oksanas och Viktoriias plan varit att återvända till Ukraina så snart det går. Oksanas man är med i militären och när det lugnade ner sig i Charkiv för ett tag sedan ringde han och sa att det var tillräckligt säkert för att åka hem. Oksana och Viktoriia planerade sin hemresa.
Men läget hann ändra sig fort. Situationen i Charkiv är återigen för osäker för att återvända. Men eftersom Oksana och Viktoriia redan siktat in sig på att få komma hem ville de inte ställa in, och därför åker de tillbaka ändå – men båda till platser som ligger lite utanför Charkiv. Och blir situationen värre kan de fly inåt landet, där det är lugnare, berättar Oksana.
Men Emma och Tomas oroar sig för sina ukrainska vänner.
– Den främsta känslan är oro. Men det känns bra att de inte ska till Charkiv, säger Emma.
Skulle du föredra om de stannade hos er?
– Ja, säger Emma och skrattar.
Samtidigt förstår familjen att de vill åka tillbaka. Tryggheten i villan i Berg vägs mot andra saker.
– Det är svårt, man förstår fortfarande inte hur det är att ha halva sin familj där, säger Tomas.
– Många av våra kompisar säger att de inte tycker att de borde åka tillbaka. Men jag förstår att de vill, säger Livia.
Och Oksana påpekar: Även om deras stad är bombad och förstörd så är den hemma.
Tomas och Emma Hektor hade inte gjort något liknande tidigare när de sa ja till att låta två familjer på flykt flytta in hos sig. Men det har fungerat väldigt bra, tycker de.
På lekparken i kvarteret spelar Misha basket med bröderna Jeremia och Julius. Tillsammans med Livia och hennes kompis Elsa hittar barnen också på lekar, de har lekt kurragömma, kull och apan i mitten. Trots att de inte förstått varandra så har barnen blivit bra vänner. Kommunikationen har en översättningsapp kunnat hjälpa till med.
– Det kommer bli tomt utan dem, säger Livia.
Och på måndagen var det dags för avfärd för Oksana, Viktoriia, Misha och Veronika. Tomas skjutsade dem till flygplatsen. Hemma i Berg blev det ett jobbigt och tårfyllt avsked, och Livia saknar redan sina ukrainska vänner.
För Oksana och Viktoriia är resan tillbaka lång. När familjen hörde från dem på torsdagen var de på tåget till Charkiv, fortfarande inte framme. Men resan har gått bra hittills, vad familjen Hektor har hört.
– Vi håller kontakten, säger Emma.
Från nio personer till fem.