Forskning vid Linköpings universitet visar att ungdomar med en förälder som tagit livet av sig ofta söker sig till utomstående för att ventilera sin sorg – exempelvis i olika chattforum på nätet. Varje år dör cirka 1 500 individer genom självmord, det är fem gånger fler än i trafiken. Anhöriga efter självmordet blir kvar med många frågor. Allra svårast kan det vara för barn som ofta frågar sig varför föräldern tog sitt liv.
– Barnen skuldbelägger ofta sin avlidne förälder – de ser självmordet som ett stort svek – och de känner också själva skuld och skam utifrån tanken på att föräldern valde att ta livet av sig hellre än att stanna i livet med barnet. Det är otroligt mycket att gå och bära på, säger Anneli Silvén Hagström, som är socionom och som nyligen lagt fram sin doktorsavhandling i socialt arbete vid Linköpings universitet.
Svenska registerstudier visar att dessa barn är överrepresenterade när det gäller sociala och psykologiska problem. De löper ökad risk att komma i behov av vård inom psykiatrisk öppen- och slutenvård och de riskerar att själva begå självmord. De kan också att utveckla olika riskbeteenden som kan leda till en för tidig död.
– Särskilt pojkar och unga män verkar ha svårt att tala om sina föräldrars självmord. Det är också en grupp sörjande som är svåra att nå i forskning. Det är särskilt bekymmersamt med tanke på att självmord är dubbelt så vanligt bland män. Detta förklaras bland annat av att kvinnor mer aktivt söker stöd.
För att samla material till sin studie har Anneli Silvén Hagström intervjuat några döttrar som samtliga förlorat en pappa i självmord och analyserat två olika chattsammanhang på internet, samt en ung kvinnas teaterföreställning om sin mammas självmord. Särskilt har hon undersökt vad deras berättelser om självmordet innehåller. Här finns återkommande mönster. Avhandlingen visar att ungdomarna blir väldigt upptagna med att fråga sig varför föräldern dog:
– Det är ovanligt vid andra dödsfall. Där vet man oftast orsaken.
Ungdomarna får också ofta höra av sin omgivning att föräldern var egoistisk som inte tänkte på sina barn. Detta leder till känslor som blir svåra att reda ut eftersom vi har svårt att prata om självmord. Det gäller både professionellt, inom skolan och sjukvården, men också privat i familjen och det sociala nätverket.
– Barnen riktar ofta en stark ilska mot föräldern. Det får energi av att omgivningen antingen öppet fördömer självmordet eller helt undviker att tala om det. En sådan tystad kommunikation kan uppstå även inom familjer som tidigare fungerat bra. Plötsligt, efter självmordet, upphör alla samtal om den döde föräldern och därmed blir det också svårt att vända sig till varandra kring andra saker.
– Att vi inte pratar om självmord är ett kulturellt problem, tillägger Anneli Silvén Hagström.
Genom berättandet om sin erfarenhet för andra – i icke dömande sammanhang – kunde ungdomarna i studien börja förstå självmordet på ett alternativt och icke-stigmatiserande sätt. Anneli Silvén Hagström märkte att ungdomarna på så vis kunde komma fram till att föräldern inte aktivt hade valt självmordet, eller ens haft förmåga att förutse de långsiktiga konsekvenserna.
– De började i stället aktivt intressera sig för sin förälders unika livshistoria och situation före självmordet och kunde hitta psykologiska och/eller eller strukturella förklaringar till självmordet. Det skapade förutsättningar för dem att frigöra sig själva och deras avlidne förälder från skuld. På så vis kunde de också uttrycka att de försonades med den döde föräldern.
Den stora frågan "varför?" fick därmed ett slags svar, som kunde hjälpa de sörjande barnen.
– Svaret blev då att föräldern led så svårt och var så desperat att denne inte såg någon annan utväg, säger Anneli Silvén Hagström.
Hur ska man då närma sig en anhörig till någon som begått självmord?
– På samma sätt som man ska närma sig andra sörjande. Genom att våga fråga hur det är och stanna kvar för att lyssna, och förstå att sorg inte är något som går över. Att man fungerar utmärkt ena dagen betyder inte att man gör det den andra, och sorgen kan behöva processas på olika sätt över tid. Att finnas där och visa att det här går att prata om är den bästa hjälpen. I fallet med självmord är det särskilt viktigt att inte fördöma självmordet eller den avlidne personen och förstå att frågan ”varför” kräver ett särskilt utrymme.