– Jag kommer själv precis från en tur på norra Roxen. Det var åkbart längs stranden, men inte längre ut, säger Anders Norr, mångårig fantast och drivkraft på Linköpings långfärdsskridskoklubb som nu har cirka 1 800 medlemmar.
Men att isen är "åkbar" för vissa betyder inte att det är säkert för alla.
– Det krävs kunskap, sällskap och utrustning. Att ge sig ut på isen utan kunskap om hur den fungerar är som att köra bil utan körkort. Tyvärr visar det sig att vid många av de allvarligaste olyckorna är den drabbade ensam eller åker i par på isen. Därför är det bra att åka med en klubb, med ledare och flera erfarna åkare, säger han.
På måndagskvällen arrangerar klubben en "Välkommenkväll", i Wallenbergssalen på Östergötlands museum. Den handlar om skridskoåkning, säkerhet och om upplevelserna i länet.
– Vi lanserar vårt län som världens bästa för skridskor och bjuder in till ledarledd åkning på naturis, säger Anders Norr.
Vad är det med långfärdsskridskoåkning egentligen?
– Det är en längtan ut. En helt fantastisk naturupplevelse. Det är ingen slump att många av de mest bitna åkarna också är väldigt naturintresserade och att de gillar att fotografera. Vyerna är underbara, svarar Anders Norr.
Ute på isovalen, mellan Vallastaden och universitetet ordnar man prova på-kvällar varje torsdag. Där finns gott om kängor och skridskor att låna. Och instruktörer som kan visa.
Vilka sjöar fryser först?
– Vi har länge haft Fyrsjön utanför Ljungsbro som premiärsjö. Men med Tinnerölandskapet och de återställda sjöarna har vi faktiskt fått flera till. Och de ligger alldeles utanför stan!
Vilken skridsko ska man ha? En som man spänner fast, eller en med lös häl med vanliga skidspännen?
– Det är en smaksak. De senaste säsongerna har för många inneburit en övergång till lös häl. Det blir lite roligare åkning då, säger Anders Norr.