Den är skriven av Sune Axelsson, Linköpingsbo, och känd för Correns läsare från både kulturen, ordet fritt och den gamla kort och gott-sidan.
Och för tydlighetens skull - inget av detta har naturligtvis hänt.
De vita flingorna dalade sakta ner från himlen som vore de små fjärilar som letade efter sommarens landningsplatser. Det var fortfarande mörkt ute, och trots den tidiga timmen var många människor i rörelse. Alla med nyvakna, förväntansfulla ansikten, ty julottan skulle snart börja. På Stora Torget bildade Folke Filbyter högvakt bredvid julkrubban med det lilla Jesusbarnet. Torgbilden stördes av en kvarglömd stege och två röda plastkoner.
När Abdel Rahman svängde in på Ågatan upp mot domkyrkan ökade han takten. Det var idag det skulle ske. Efter tre år som forskarstuderande vid Linköpings universitet kände han staden väl. Hans ödmjuka sätt och underfundiga humor hade snabbt gjort honom till en uppskattad arbetskamrat, och resultaten hade inte låtit vänta på sig. Redan i april kunde avhandlingen spikas, ansåg hans handledare. Men när brevet kom förändrades allt. Med halvöppen mun och ögon som sakta fylldes av tårar läste han.
*
Det var tidigt i gryningen som flygplanen svepte in över hans hemby. Bland dem också några från Sverige. En bomb i första anfallsvågen träffade hans föräldrars hus. Bland spillrorna hittade man kvarlevorna av hans mor och far, fyra yngre syskon och hans farmor. Alla dödade i sömnen. Hans kusin skrev att farmoderns ansikte var mest igenkännbart. Ännu kunde han känna tryggheten när han satt i hennes knä och hon läste en saga eller berättade om sin barndom. Och när han lutade huvudet mot hennes bröst anade han den söta doften av hostmedicinen och steklukten ute från köket.
Totalt hade 52 människor dödats under flygangreppet - de flesta kvinnor och barn. Också byns moské var lagd i spillror. Gerillagruppen, som bomberna var ämnade för, befann sig många mil bort. Deras nålsticksattacker riktade sig mot ockupationsarmén - men också mot landsmän som samarbetade med den amerikanska lydregimen.
*
Abdel läste brevet upprepade gånger och fick en tryckande smärta över bröstet när han började inse vidden av det som hänt. Som i en dimma gick han bort till kylskåpet för att hämta något att dricka eller äta. Hela hans familj var borta. Varför, varför?
Varför skickar USA soldater för att förgöra hans land? Och nu också det neutrala Sverige, vars regering nyligen beslutat att insatsen skulle vara militär och stå under amerikansk ledning. Fem JAS-plan skickades ner som förstärkning. Detta var också ett viktigt steg i marknadsföringen av planet på den internationella marknaden.
Och åter fylldes han av förtvivlan och vrede som gjorde det svårt att andas. Dessa länder och deras bortskämda befolkningar, tänkte han. Alla har de en räkning att betala. För alla spillda liv. För alla föräldralösa barn. För alla människor som flytt sina hem. För alla sönderbombade hus och vägar.
Amerikaner lever i en demokrati. Men har inte också deras ledare ett ansvar? Borde inte presidenten skickas till domstolen i Haag eller få röna samma öde som Saddam Hussein? Varför ska människor i välståndets USA och Sverige sitta trygga på tusen mils avstånd och på TV se mitt folk mördas och drivas i landsflykt?
*
Domkyrkans port var öppen, och i koret stod biskopen och hälsade leende besökarna välkomna. Abdel såg en ledig plats i folkhavet, och ursäktande gick han in. När han skulle sätta sig råkade hans knä stöta till kvinnan i stolen bredvid. Hon hade mörkt hår och var i samma ålder som hans mamma. Road vände hon upp ansiktet och gav honom ett varmt leende.
Snart brusade "Var hälsad sköna morgonstund" under de gamla stenvalven, och en kort stund kände han sig omsluten av en mänsklig gemenskap som han inte hade upplevt sedan han kom till Sverige. Tankfullt betraktade han bilden av den ljushårige mannen i koret och hans inbjudande, utsträckta händer.
Framför honom satt en sjuårig pojke som ideligen vände upp ansiktet mot sin mamma. Och han tänkte på sin egen mor som gått så många steg för hans skull. Egentligen är människorna här och hemma i grunden lika. Samma gud som vår, och många av profeterna är också deras. Men föga vet de om krigets fasor i mitt land. Offer för naiva politikers beslut och massmedias selektiva skildring av verkligheten.
Plötsligt kom ångesten åter tillbaka. Och han kände hur kroppen drogs ihop i kramper och en gråt som aldrig nådde fram. Kvinnan bredvid såg oroligt på honom och lade handen på hans arm: "Mår Du inte bra? Behöver Du hjälp?" - Med en snyftning reste han sig och vacklade ut ur bänkraden. Därute hade det slutat snöa.
*
En halvtimme senare upptäckte hemvändande julottebesökare att Folke Filbyter bar ett bälte med putiga fickor, och på huvudet hade han en toppig Karzaimössa. Ett dåligt skämt - eller något mycket värre? Polisen, som larmats, spärrade genast av kvarteret, och en bombgrupp från Stockholm tillkallades.
Efter två timmars belägring var hotet avvärjt utan andra blessyrer på Folke Filbyter än en skadad tumme. När bältet undersöktes fann man i fickorna sju vita rosor och papperslappen med sju arabiska namn. I mössan låg ett brev till den svenska regeringen, som inleddes med orden: "Likt de vise männen kommer jag till Er från ett fjärran rike. Men jag ska inte tala om det nyfödda barnet utan om alla de döda som vi begraver i mitt hemland."
Fynden hemligstämplades med hänsyn till rikets säkerhet och det rådande opinionsläget. Samtidigt höjdes risken för terrorhot till en trea på den femgradiga skalan. Terroristexperten Magnus Norell, som framträdde i en TV-soffa på annandagen, uteslöt inte att en islamistgrupp låg bakom dådet.
Correns ledare på tredjedagen inleddes med texten: "Ett terrorhot avvärjdes tidigt på juldagen i centrala Linköping, troligen iscensatt av muslimska fundamentalister. Det inträffade visar hur viktigt det är att västvärldens demokratier står enade i kampen mot terrorismen."
Tidningen innehöll också artiklar om julrean, som just hade börjat, och om nyttiga rätter på det dignande julbordet. I B-delen fann läsarna en notis om en ung man som tidigt på juldagen hade kastat sig framför tåget.
Därute hade det åter börjat snöa.
SUNE AXELSSON