Förskolan Kottebo har inte fallit för moderna påfund som att fira lucia på eftermiddagar, eller flera dagar i förväg. Nej, här gäller tidig vardagsmorgon så nära lucia som möjligt.
- Det brukar vara lättare för föräldrarna att vara med på morgnarna för jobbets skull, säger barnskötaren Sandra Myrén medan hon staplar bullar och brygger kaffe.
Föräldrarna behöver sannerligen inte tänka på frukosten i denna arla morgonstund. Skinksmörgås, lussebullar, kakor... efter lussetåget vankas lyxfika.
Kottebo är en ganska ny förskola. Den öppnades för bara två och ett halvt år sedan. Det här är det tredje luciatåget i förskolans historia. Hur ska det gå, tro?
Vid kvart i sju börjar barnen dråsa in. De flesta är redan klara. Och nästan alla har med sig både mamma och pappa. Det blir trångt om saligheten i Kottebos hall, när alla barn ska få av sig ytterkläder och på sig luciakläder.
Lovisa Malm ska gå i luciatåg för första gången i sitt treåriga liv. Hon har valt att vara just lucia, men varför vill hon inte berätta för tidningen. Det är lite nervöst, det här med lussetåg.
- Ja, man blir ju alldeles svettig själv, säger mamma Kristina Malm när hon pysslar med glitter och band. Och så var det lite tidigt det här. Vi brukar inte komma hit förrän nio i vanliga fall. Men titta Lovisgumman, vad fin du blir!
Så är det dags att ställa upp sig för tåget. En liten lockig lussepojke gråter strida tårar och vill till pappa. Men när skridandet väl börjar så blir han storögt tyst.
Inne i samlingssalen är det smockfullt med föräldrar, och en stämning som om det vore galapremiär. Varannan vuxen har en kamera i handen, och fotoblixtarna lyser som tomtebloss.
På Kottebo är luciatåget en saga. Barnen ger sig ut på vandring en luciamorgon, och hittar olika saker som de sjunger om. Det är förstås oemoståndligt rart. Inte minst när förskolans störste pojke, Benjamin Badic som snart ska fylla sex, med hög och klar stämma läser en adventsvers utantill utan att staka sig en enda gång.
Efteråt blir det applåder och många kramar.
- Det är klart att man är stolt, säger Kristina Malm efter att ha sett sin äldsta dotter lussa för första gången någonsin. De känns ju så stora plötsligt, barnen.
Och bland frökarna på förskolan är alla nöjda.
- Det här tåget blev nog det bästa av de tre vi har haft, säger förskolläraren Lena Sandgren. Barnen var inte så ledsna, och så sjöng de så bra.