Det och mycket mera berättade "Linköpingsexperten" Gunnar Elfström när simhallen på fredagen – mycket modest – firade sina femtio år tillsammans med badgäster och andra gäster. Att sitta fullt påklädd i en simhall är något av en prövning, men de flesta som var där uthärdade stoiskt.
Gunnar Elfström berättade lite om hur det gick till när stan fick det som – den då välkände simmaren – Ingvar Eriksson, kallade den flottaste simanläggningen i landet. Möjligen backade Eriksson lite på det påståendet när han insåg att stadens styrande hade sparat in lite genom att bara bygga en 25-metersbassäng. Det blev dyrt ändå, med den tidens mått. Den beräknade kalkylen på 5,9 miljoner höll inte på långa vägar. Men stadens styrande betalade utan knot den trettioprocentiga fördyringen som uppstått. Något för nutida makthavare att begrunda, kanske.
Sedan 1965 har trots allt en del hänt med simhallen. Äventyrsdel och träningsbassäng kom till 1987 och ytterligare några år senare fick simhallen sin vattenrutschkana.
Peringe Nilsson var förstås där. Under sina 43 år lärde han tusentals Linköpingsbarn att simma och för de flesta är han mera känd som Mr Simhall.
Han är bekymrad över att allt fler barn inte längre är simkunniga.
– Tidigare tog hela samhället ett mycket större ansvar för att alla skulle lära sig att simma, säger han.
Han minns tiden när skolbarnen flera gånger om året kunde gå och simma helt gratis.
– Det gjorde att det blev naturligt att gå till simhallen också senare i livet.