Ingen vet hur stort problemet med trångboddhet är i Linköping, det finns inga siffror, ingen överblick och mörkertalet är förmodligen stort. Men flera personer som Corren talat med ger en mycket alarmerande bild av läget.
– Det här är ett jätteproblem som har funnits i många år, men jag upplever att det har blivit värre nu. Det är inte ovanligt att människor kommer till Linköping och flyttar in hos anhöriga, men att de efter en tid inte får bo kvar. Då står de plötsligt helt utan bostad, säger Eva Åbrodd, boendekonsulent på socialförvaltningen.
– Jag har hört exempel på att tio personer bor i en trea. Då har man ingenstans att gå där man kan stänga dörren om sig, och i längden skapar det konflikter.
Dessutom slits lägenheterna väldigt hårt, fortsätter hon.
Problemet med trångboddhet finns i alla stadsdelar där det finns flerfamiljshus med hyresrätter. Familjer med många barn bor mycket trångt, och många människor saknar egen bostad och tvingas flytta runt bland vänner och landsmän. Anhörigfamiljer till ensamkommande barn, och unga vuxna som kommit hit som ensamkommande, är en växande grupp med akuta bostadsproblem. Ett okänt antal papperslösa som ständigt söker tak över huvudet bygger på problemet ytterligare.
Eftersom många av dem är arbetslösa så är vägen till en egen bostad mycket lång. Stångåstaden har lång kö och de privata bostadsbolagen har blivit mycket hårda i sina krav på fast inkomst.
– VI har svårt att hjälpa dem som vänder sig till oss, men vi försöker ha ett barnperspektiv i vårt arbete. Det måste byggas många fler lägenheter med rimliga hyror i
Linköping, annars kommer problemet aldrig att lösas, säger Eva Åbrodd.
Skäggetorp är ett av de områden där trångboddheten på många håll är stor.
– Det här har blivit det stora problemet som alla talar om. Det finns för få bostäder och hyrorna är i många fall så höga att människor inte har råd. Man kan undra hur det ska bli nu när det kommer ännu fler nyanlända, säger Margareta Johansson på Vårt Nygård, ett socialt områdesprojekt i Skäggetorp.
– Bostadsbristen göder en svart marknad med andrahanduthyrningar. Linköping har ett akut behov av billiga bostäder, fortsätter hon.
Alla som Corren har talat med vittnar om att barnen är de stora förlorarna. Bostadsbristen och trångboddheten gör att många barnfamiljer tvingas flytta från stad till stad, från stadsdel till stadsdel.
– De tvingas byta skola ofta och får ingen stabilitet i tillvaron, säger Margareta Johansson.
– Jag vet fall där skolan har anmält föräldrar till socialförvaltningen för att de misstänker att barnen inte får den omsorg de behöver. Men orsaken visade sig vara att familjen tvingades flytta runt hela tiden. Då är det ju ett samhällsproblem, inte ett föräldraproblem!
Kajsa Andersson, rektor på Skäggetorpsskolan, bekräftar bilden av att trångboddhet är ett stort problem för många barn.
– Många familjer lever som vi gjorde i Sverige på 1950-talet. Vi har elever som kommer för sent till skolan på morgnarna för att de måste vänta på att alla andra i lägenheten ska bli färdiga i badrummet. Och många har svårt att göra sina läxor eftersom de inte kan hitta någon lugn vrå där hemma.
På Skäggetorpsskolan stöttar man barnen genom att erbjuda dem mellanmål och läxläsning på skolan efter den vanliga skoldagens slut.
– Men trångboddheten är bara ett av problemen för de här barnen. Linköping är en mycket segregerad stad och 97 procent av våra elever har svenska som andraspråk. Många av dem vill inget hellre än att få träffa svenska barn, säger Kajsa Andersson.