Den gammeldags dubbeldörrade entrén ger tillträde till en ovanligt färgsatt, och trivsam, restauranglokal. Väggar och tak, med stuckaturliknande puts i grova stråk, är gulfärgade och bryter mot slätputsade väggpartier i rött. Ovanligt, men vi gillar det, tror vi ...
Betjäningen är snabb, uppmärksam och vänlig. Salladsbordet fräscht och ordinärt, med stora vita bönor i sås och vindolmar som extra piff.
Dagens rätt är baconlindad kyckling med jalla-jalla ris och paprikasås. På menyn finns också andra, stående, alternativ: grekisk biffteké med tsatsiki, smörtstekta abborrfiléer, grekisk bondsallad, lasagne och moussaka.
Vi provar kycklingen, fisken och den malda biffen. Kycklingfilén är lite torr efter varmhållning, men bra ristimbal och god sås hjälper upp. Fisken är smaklös och den pepparots-crème fraiche som enligt menyn följer, smakar mer som gammaldags skarpsås. Biffen, även den en aning för torr, ledsagas av god tsatsiki och godkänd, stekt potatis.
Vi blir mätta men det är för mycket att säga att maten har lämnat avtryck i våra gommar. "Som att kyssa sin syster" sade en av oss då vi lämnade restaurangen. Lägg ner mer omsorg i köket och leta fram nyckeln till kryddskåpet, tycker testpatrullen.