Klockan är prick tio när Ansam och Mohamed och deras anhörga hälsas välkomna av Eva Aldén Svensson, lärare och Pauline Andersson, brobyggare och tolk. Det är vår i luften, men fortfarande bistert i skuggan och det lilla sällskapet drar sig omgående inomhus mot värmen.
I den internationella klassens eget klassrum väntar Ansams och Mohameds nya klasskamrater. Här kommer de att tillbringa det första skolåret tillsammans med ett tiotal barn i olika åldrar. De har samtliga fått sin första kontakt med svenskan på förskolan Adjunkten i centrala Linköping, nästgårds till Engelska skolan.
Kunskapsmässigt befinner sig de nyanlända eleverna på väldigt olika nivåer. Några av dem kan vara analfabeter, andra kan lida av posttraumatisk stress och behöver mycket värme och empati.
På Adjunkten lyssnar vi en eftermiddag på en föreläsning om vad man kan göra i skolan för att lindra stressymptomen. Psykologen Lisbeth Henriksson trycker på hur viktigt det är att skapa bra och tydliga rutiner och strukturer i skolan, typ vad ska vi göra den här lektionen, den här dagen, den här veckan.
– Ja, att stärka känslan av tillit och stabilitet i vardagen. Erbjuda eleverna trygghet och hopp. Men det är också viktigt att stötta föräldrarna, så att de i sin tur orkar stötta sina barn när de har det kämpigt, säger hon.
Svetlana Cvijetic, utvecklingsledare på Adjunkten, manar till stor försiktighet med nyanlända barn, med ofta skilda erfarenheter i bagaget. Några av dem har sett nära släktingar avrättas, andra kanske sörjer en borttappad docka eller ett mjukisdjur.
– Ingen kan ju veta hur hårt just det eller det slaget tog. Eller hur länge barnet ifråga sörjer.
Vi återvänder till den internationella klassen på Bäckskolan, till Ansam och Mohamed. Jag frågar och Paulina översätter.
Vilka svenska ord kan ni?
– Kallt, svarar Mohamed.
– Tack, säger Ansam.
Barnen kommer från Libyen och har ungefär samma bakgrund som brobyggaren/tolken Paulina Andersson. De tre talar redan arabiska med varandra och barnen vill prompt visa henne sina betygsdiplom från hemlandet. De river efter dem i sina skolväskor och håller sen glatt upp dem för fotografen.
Nu väntar rundvandring på skolan. Men först en liten provsittning i den blå sagosoffan. Det lär bli en och annan skön soffstund med illbattingen Emil i Lönneberga framöver kan man tänka.
Eva tar hand om Ansam och Mohamed. De kikar nyfiket på de killar och tjejer de möter i skolkorridoren medan Paulina tar hand om mamma Karima, morbror Halem och lillasyster Aram.
– Det är viktigt att låta anhöriga få den tid de behöver, de möter här en skola som bara på ytan liknar skolan de själva gick i. De frågar om allt mellan himmel och jord, även känsliga, privata saker, vet Paulina.
Något som alltid kommer upp till diskussion handlar om hygien. Många nyanlända menar att man inte blir ren efter toalettbesöket om man bara använder sig av toapapper. De frågar brobyggaren om man inte kan dra in en slang på toan så att flickorna bättre kan sköta sin hygien. Frågan väcks även denna förmiddag.
Vad ger du för svar?
– Jag försöker förklara på mjukaste sätt, att nej, här i Sverige finns inga vattenslangar, vare sig på offentliga toaletter eller på skolorna, säger Paulina.
Kan det här växa till ett så stort problem att föräldrarna byter skola?
– Nej, de accepterar den ordning som är om den presenteras på rätt sätt. Men det är klart att det finns vuxna män och kvinnor som tycker att vi bär oss konstigt åt.
Om cirka ett år kommer Ansam och Mohamed att placeras i Bäckskolans ”vanliga” skolklasser. Men när 98 procent av eleverna är utlandsfödda så menar många att det inte räcker och att det troligen krävs en ännu större satsning på att få öva och förstå svenska.
En som brottats med problematiken är Linköpingspolitikern Catharina Rosencrantz (M), vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden.
– Bäckskolan är känd för att vara en modern och framåt skola, som bland annat samarbetar med kulturskolan och universitetet. Lärarna har jobbat bra med uppföljning av elevernas resultat på ett handfast och tydligt sätt. Det är viktigt, inte minst för de yngsta eleverna att få se hur man förbättrat sig, säger den före detta läraren.
Vad betyder det för svenskundervisningen att 98 procent av eleverna inte har svensk bakgrund?
– Ja, det är ju inte så att exempelvis arabiskan fullt ut ersätter svenskan på rasterna. Det finns många språkgrupper på skolor som Bäckskolan, men det språk som förenar eleverna mest är ändå svenskan.
Men 98 procent. Är det bra?
– Nej, det är aldrig bra med segregation. Det är heller inte bra att Linköping i dag är en av Sveriges mest segregerade städer utanför storstadsregionerna men mycket beror på den struktur vi har på våra bostadsområden.
Konsekvensen blir ändå att eleverna Bäckskolans elever riskerar att få en sämre svenskundervisning.
– Ja, det är effekten av att man finns i en miljö där man pratar många olika språk och inte svenska i tillräcklig utsträckning. Så ser det ut i alla våra segregerade områden och skolor, tyvärr. Och inte blir det bättre av den tilltagande trångboddheten.
Men ärligt talat, har elever med låga betyg i grundämnena, någon rimlig chans att på sikt få ett jobb eller komma in på en utbildning.
– Ja, det tror jag absolut. Det är en jätteuppgift för oss vuxna att prata framtid, skola, utbildning, ja livschanser med alla ungdomar.
Det räcker med att själv vara optimist, menar du?
– Det är klart att det inte räcker med att prata. Men varje enskild vuxen kan vara med och påverka genom att själv stå för en mer optimistisk attityd.
Och politikens roll den närmaste mandatperioden? I Linköping?
– Få igång bostadsbyggandet. Förbättra kommunikationerna. Ge eleverna så bra undervisning som går utifrån förutsättningarna. Vi måste satsa på barnen. De har framtiden för sig i det nya land de kommer till och den chansen får vi inte försitta, säger Catharina Rosencrantz.
Efter påsklovet är vi åter på Bäckskolan. Ansam och Mohamed leker på skolgården.
Senare på lunchrasten spelar Mohamed fotboll med en klasskompis. Jag frågar (med hjälp av tolken Paulina) vilket lag han håller på.
– Det lag jag själv är med i. Det är alltid bäst!
Ska du vara Zlatan?
– ??!? … Vem är det?
(Han skojar inte, han vet inte. Wow, nya perspektiv!)
Ansam här lärt sig fler svenska ord än lillebror.
– Gris, säger hon glatt. Och ros. Finaste ordet är sol.
Om ungefär ett år kommer Ansam och Mohamed att flytta till varsin skolklass med jämnåriga.
– Barnen i internationella klassen behöver verkligen mycket trygghet, att den nya dagen ser ut ungefär som den gamla. Håller man på den regeln blir skolgången bra, försäkrar Eva Aldén Svensson.