Det känns som att kliva in i någons vardagsrum när man spänstat de få trappstegen in i restauranglokalen på Storgatan. Det beror dock inte på inredningen. Väggarna är vitbrukade och ska tillsammans med de grova, mörkfärgade balkarna i taket, de rustika möblerna och snickerierna på väggarna föra tankarna till engelsk riddartid.
Vardagsrumskänslan kommer i stället från den vänliga betjäningen och att man som Linköpingsbo under lång tid vant sig vid att så här ser det ut på Hamlet. Tillsammans med den förnimmelse av oföränderlighet som är trygghetens ursprung, uppstår det där vardagsrummet på ett lite magiskt sätt.
Vi får ett bord anvisat direkt då vi kommer in och beställer under avspänt, chosefritt, samtal med den rutinerade servitrisen.
Lunchalternativen är schnitzel, köttfärspaj med tomatsallad, pasta och fläskfilé med grönsaker i soja-mangosås samt veckans GI-rätt, yoghurtmarinerad kycklingfilé med ris. Hela lunchen inklusive dryck, smör, bröd, sallad, kaffe och kaka kostar 63 kronor.
I väntan på varmrätterna fyller vi på tallrikarna från ett salladsbord som håller hygglig klass både vad gäller urval och kvalité. Majs, bönor, kikärtor, grönsallad, rivna morötter och vitkålssallad. Schnitzeln serveras med klyftpotatis och är kanske inte direkt minnesvärd. Detsamma gäller GI-kycklingen som ser sällsynt grå ut tillsammans med den vita såsen och det gråvita riset. Grönsakerna är få och känns pliktskyldiga.
Men lunchen fungerar ändå som helhet. Det är trevligt att äta här och inte är det dyrt heller. Mättnaden räcker till, och atmosfär och personal förlåter det mesta som inte är helt guldkantat på Hamlet.