Två olika tidpunkter. Två olika yttranden. Men samma tonåring. Och samma plats.
Något har hänt med Hussein Karnib, 17 år, på mindre än ett år. Något har gått sönder i honom. Det är den tunna tråden som kallas förtroende och som binder alla medborgare till samhällets brokiga vävnad.
En kraft tar lätt över när den tunna tråden bryts. En väldig kraft som måste ut och som leder till handling.
Det var det som hände på det stora medborgarmötet i Skäggetorpsskolans aula i början av veckan.
– Jag hörde borgmästaren och poliserna och jag såg dem nicka så där instämmande till varandra, och det de sade har jag redan hört många gånger. Då kände jag att jag måste säga ifrån, att de måste få höra hur vi vanliga ungdomar verkligen har haft det, säger Hussein Karnib.
Och fyra hundra personer fick då ta del av hans frustration. De fick uppleva hans ilska. Han pratade med tydlighet och med en mogen röst iklädd djup sorg. Sorgen över att ha blivit behandlad som en kriminell person. Sorgen över att ha blivit tvingad ner på marken, förnedrad och transporterad till polisarresten. Och sorgen över att ha förlorat det värdefullaste han hade: ett jobb på en restaurang. Ett jobb som hade gett honom en identitet, en trygg inkomst och en stark framtidstro. Det var helt enkelt inte möjligt att jobba kvar där sedan civilklädda poliser kom dit för att fotografera honom.
Det var inget brådskande ärende och poliserna kunde ha väntat tills han arbetspass var slut, tycker Hussein Karnib. Men… Nej, poliserna kunde inte vänta, de gjorde sitt jobb utan att bry sig om konsekvenserna för 17-åringen. Varför skulle de göra det?
Han är övertygad om att det som spelade roll var att han bor i Skäggetorp, och han tror att han straffas nu för att han är trevlig mot alla i området, inklusive de få som verkligen ingår i Black Cobra:
– Vad ska jag göra? Alla känner alla här och vi är vänliga mot varandra. Gör det mig till en gängmedlem?
Enligt honom tog det inte lång tid innan han fick veta att han inte längre var misstänkt för något stöldbrott. Men då var det redan för sent. Tråden hade gått sönder helt. Förtroendets tunna tråd.
Det var därför som han, på medborgarmötet i måndags, stod längst fram på scenen, fäste blicken i polisens representanters ögon och varnade dem:
– Om ni fortsätter med trakasserierna så är jag en av de första som ska kasta stenar på polisen!
Och det är ett hot om våld som han upprepar dagen efter när vi träffas i Skäggetorps centrum.
Att säga det är inte särskilt konstruktivt. Varför gör du det?
– För jag har blivit sviken av samhället. Och jag har fått nog och är förbannad.
Men inser du inte att det är brottsligt att kasta stenar på polisen?
– Jag vet att det är brottsligt! Men är det inte också ett brott när polisen slår oss med batong utan anledning? När de kränker oss gång på gång?
I stolarna runtomkring sitter flera andra unga män. De är hans närmaste vänner och de är där för att bekräfta hans bild av verkligheten. Fadi Behnam, Ernes Tony Dazdarevic och Thamer Banno vittnar om polisingripanden som i deras ögon var fullständigt obefogade. De berättar om kränkningar som för utomstående kan tyckas vara små, men som ändå är tillräckligt stora för att spänna förtroendets tunna tråd till bristningsgränsen.
Kränkningar som den som en ung pojke utsattes för, när en maskerad polisman med flit ska ha trampat på pojkens nya, vita skor och smutsat ned dem.
Denna är just en av berättelserna som har gått från mun till mun bland områdets ungdomar. Det är så en kränkning upprepas hundratals gånger. Väldigt många unga män som hört berättelsen har känt den anonyma polismannens känga och maktfullkomliga förakt lägga sig tungt på deras skor.
– Men allt det här började inte förra veckan, förklarar Hussein Karnib.
Nej, det började för flera år sedan.
Närmare bestämt på måndagskvällen den 18 april 2011.
Ett stort antal ungdomar, kanske uppemot 150, fanns samlade i en lokal och väntade. Och väntade. Och väntade. Förgäves.
De hade bjudit in ett stort antal politiker till en paneldebatt tillsammans med hitresta representanter från Fryshuset i Stockholm. Syftet med mötet var att ge motivation och inspiration till att vända den negativa utvecklingen i området.
Men inte en enda politiker kom.
Inte en enda av de folkvalda valde att prioritera samtalet med ungdomarna.
Samtalet som skulle ha kunnat förändra mycket och öppna nya dörrar ut ur problemen.
Ungdomarna i Skäggetorp förstod budskapet: Ni är inte viktiga för oss och har ni något att säga så är vi inte intresserade av att lyssna på er.
Och så fortsatte det… Nya löften om satsningar. Miljoner som pumpades in men som inte förändrade något beständigt.
Det blev inte oväntat nya oroligheter.
Våren 2013. I Stockholm började det och sedan spreds bilbränderna till Linköping. Många ville förstå vad som hände.
Hussein Karnib intervjuades i Corren den 28 maj 2013. Han tog fullständigt avstånd från våldet och var konstruktiv. Hans budskap då till politikerna:
– Ordna ett stormöte med ungdomarna och lyssna på riktigt. Inse att ni måste satsa. Det behöver inte bli dyrt. Men nu måste ni vakna!
Men något stormöte blev det inte. Satsningarna blev aldrig tillräckligt stora och avgörande. Och politikerna fortsatte sova och invagga sig själva i det fina Linköpings falska dröm.
Och nu står vi där. En ny vår och nya oroligheter. Tråden har brustit. Men ännu är det inte för sent. Polisen kan fortfarande byta strategi, tycker Hussein, Fadi, Ernes och Thamer. Och politikerna kan fortfarande satsa rätt.
– Köp Glyttingebadet och anställ fyrtio ungdomar från Skäggetorp för att rusta upp det, och låt oss själva ta ansvar och driva badet under sommaren. Det måste kosta mindre än att lägga pengarna på dyra polisinsatser, föreslår Hussein Karnib.
Tiden får visa om han återigen talar för döva öron.