Vår stad
Corren spekulerade i att snart skulle såväl italienska, franska som tyska höras på stadens gator. Tidningen spådde också att utländska turister skulle strömma hit för att på stadens bästa restauranger njuta av god mat och dryck, Linköpingsmiddagar skulle bli ett välkänt begrepp.
Det framfördes emellertid också en oro för att turisterna skulle störa gudstjänsterna i domkyrkan. Kanske räckte det med att sätta upp ett staket längst ned i långhuset? Ett annat förslag var att hålla kyrkportarna låsta under gudstjänsttid.
Lite senare på järnvägens premiärhöst, 1872, konstaterade Corren att antalet Norrköpingsbor på besök i Linköping hade ökat markant.
Våren 1913 gick landskapen runt Vättern samman för att locka till sig turister. Östergötland bröt sig 1931 ur samarbetet och bildade ett eget Turisttrafikförbund. Då trycktes broschyrer såväl på svenska som tyska och de tillhörande kartorna försågs även med engelsk text.
I optimismen efter andra världskrigets slut inledde Linköping en satsning på turism. En särskild Turistnämnd tillsattes och våren 1949 öppnades i järnvägsstationen stadens första turistbyrå. Det skulle dock dröja till 1969 innan kommunen anställde en informationschef med ansvar för besöksnäringen.
Det hittills nämnda handlar om besökare från andra orter, men för flertalet Linköpingsbor var semesterresor länge bara en dröm. Bland stadens anställda var det före 1914 endast ett fåtal högre tjänstemän som hade rätt till semester. Den hösten beslöt dock stadsfullmäktige att alla stadens anställda skulle få rätt till betald ledighet. De av staden anställda arbetarna fick då, om de hade minst tre års sammanhängande tjänstgöring och skött sina skatteinbetalningar, rätt till en veckas semester. Flertalet tjänstemän fick däremot två veckors ledighet. De högsta tjänstemännen förärades till och med en hel månads semester.
Riksdagen antog i juni 1938 vår första semesterlag. Den innebar att nästan alla arbetstagare skulle få minst tolv dagars semester. Arbetsveckan bestod då av sex arbetsdagar vilket medförde att beslutet gav två veckors ledighet. Förändringen var störst för arbetarna. Före riksdagsbeslutet hade 60 % av arbetarna färre än sex dagars semester.
Krigsårens semestrar liknade dagens hemestrar. Under femtiotalet förändrades semestervanorna radikalt, bilsemestrar och charterresor blev då möjligt för allt fler.