I utkanten av den stora flygplatsen Malmen ligger ett grönt oansenligt tvåvåningshus. En trappa upp i en sal med nakna lysrör råder stillhet. På väggarna hänger inglasade bilder på Jas 39 Gripen och modeller av skolflygplanet SK 60. En välvuxen krukväxt kämpar med att sprida hemtrevnad.
Det är förmiddag och teorilektion på flygskolan.
Blivande stridspiloter lär sig hur is på planet påverkar flygegenskaperna. En i gänget med gröna overaller har långt mörkt hår uppsatt med en tofs i nacken.
Kvinnan från Järfälla är en av åtta som klarat av att passera nålsögat till den eftertraktade flygutbildningen.
Efter hårdra tester valdes hon och de andra i klassen ut till en utbildning som efter tre till fyra år gör dem till fullfjädrade Jas-piloter.
-- Pilot har varit en dröm sedan jag var 13. Varför vet jag inte. Det kan hänga ihop med att min pappa ville bli pilot när han var ung, men han hade för dålig syn.
Under tonåren tog Veronica Novak både certifikat för segelflyg och för motorflygplan. Vägen till flygskolan gick via naturvetenskaplig linje på gymnasiet, lumpen i ett år som flygmekaniker och militärhögskolan.
Hon var på väg hem från det tillfälliga jobbet som brevbärare när hon fick besked att hon var uttagen.
-- Det tog en stund innan jag fattade att det var sant.
Stämningen på flygskolan är avspänd och trygg, fjärran från en strikt hierarkisk miljö. Lärarna ser som sin uppgift att lotsa eleven genom den kostsamma utbildningen. De visar varje övning, eleverna flyger och efteråt diskuterar de hur det gick.
Det är en markant skillnad från utbildningar i till exempel Tyskland och USA. Där tas fler elever in än vad som behövs. En stor del sållas bort under utbildningen.
Något som chefen för grundutbildningen, Per Amelin, inte ger mycket för:
-- I USA sätter lärarna upp en dödskalle på väggen för varje elev som de fockat. Ett sådant system har vi inte råd att ha i Sverige. Här plockar vi från början ut de som är bäst lämpade för att bli piloter, säger han.
Teori varvas under det första året med 150 flygtimmar. I juni får eleverna de eftertraktade guldvingarna, ett märke att sätta på bröstet som bevis på att de genomgått grundutbildningen.
I väntan på nya lokaler och bostäder för flygeleverna på Malmen bor de tillfälligt på vandrarhem och i lägenheter runt om i Linköping.
När utbildningen är klar -- efter två år i Linköping och ett vid Jas-flottiljen F7 Såtenäs i Lidköping -- placeras Veronica som stridspilot vid flygbasen F21 i Luleå under tio år. Det blir långt till pojkvännen i Göteborg, också han militär.
-- Bara att hoppas att han kan flytta med, säger hon.
I det framtida svenska försvaret ingår uppdrag i utlandet. Något svenska piloter måste ställa upp på.
-- Jag har tänkt mycket på det. Om vi går ut på internationella uppdrag ser jag inte det som ett problem, säger Veronica.
Ärtsoppan i värnpliktsmatsalen är full med matiga små fläsktärningar. Pannkakor med jordgubbssylt och en sallad slinker ned innan genomgången inför eftermiddagens två flygpass.
Flyguniformen med g-byxorna och de knähöga kängorna åker på. Byxorna har inbyggda blåsor som fylls när kroppen utsätts för kraftig acceleration. Det skapar ett tryck över benen för att förhindra att blod samlas i nedre delen av kroppen så piloten tappar medvetandet.
Trots att det är sommarvarmt ute är långkalsonger och underställ ett måste.
Veronica har sitt klädskåp bland männen. Men duschar i ett rum bredvid.
-- Jag vill vara en i gänget. Det känns som det skulle bli mer isolerat om jag stack i väg till ett eget omklädningsrum.
När saknaden efter tjejkompisar blir för stark ringer hon sin bästa kompis Marie-Therese i Göteborg.
-- Ibland önskar jag att det fanns några fler tjejer här, för det är klart att det ibland blir lite väl mycket killsnack.
-- Men hittills har det inte varit några egentliga problem med att vara ensam tjej. Jag har aldrig mött de som är negativa men jag kan tänka mig att det var värre för ett tiotal år sedan när kvinnor i flygvapnet var ganska nytt.
Eleverna ska träna på att flyga i så kallad rote. En lärare flyger det ena planet och en elev det andra. Över en bestämd punkt ska de få kontakt och träna på att följa efter varandra.
Veronica granskar flygkartan. På väggen bakom henne sitter en almanacka från Slitz med en lättklädd Linda Rosing bredvid en brandman med bar överkropp.
Veronica bestämmer möte i luften ovanför en liten sjö vid Hjo i Västergötland. Därefter tränar de över Vättern innan det blir dags att flyga hem.
Hon knäpper sin uppblåsbara flytväst runt magen och sätter på flyghjälmen. På plattan vid hangarerna står de ombyggda skolflygplanen SK 60 på rad. Emblemet med de tre gula kronorna mot blå botten och gul ring omkring pryder sidorna.
Allt inom flyget är ännu inte anpassat för kvinnor. Som till exempel syrgasmasken som sitter ihop med hjälmen:
-- Den är egentligen för stor för mig men det finns inga mindre. Masken får inte läcka och det var ett pyssel att få till den, klippa lite här klippa lite där. Smågrejer, men det funkar.
Tillsammans med en tekniker synar hon planet och kontrollerar att allt är som det ska. Flygteknikerna kommer numera från ett civilt företag, efter kritik mot försvarsmakten som tidigare använt värnpliktiga till så kallad grå arbetskraft.
13.05 drar första motorn igång i hennes SK 60 med ett högfrekvent ljud, därefter andra. Hon får tummen upp från teknikern och rullar sakta iväg längs en gul linje som leder fram till start- och landningsbanan. Flygbränslet från de varma motorerna luktar mjukt och sötaktig.
Jas 39 Gripen lyfter en bit bort lastad med teknik från Försvarets materielverk på andra sidan flygfältet. Ljudet från jetmotorn är starkt och hårt.
Veronicas skolflygplan är som en viskning i jämförelse. När hon och hennes kamrater lyft hörs åter fågelkvitter från skogsdungen bredvid.
Utbildningschefen Per Amelin följer hennes plan med blicken.
-- Jag tänker inte så mycket på att vi har en kvinna i gruppen. Hon smälter bra in. Men det är klart att hon kan känna sig ensam emellanåt och saknar en tjejkompis. Speciellt när hon inte vill spela innebandy för femtielfte gången i rad eller snacka bilar.
Med hjälp av rekrytering försöker försvaret få kvinnor att inse att det finns en framtid i det hårt mansdominerade pilotyrket. Men få söker och få klarar att uppfylla måtten.
En stridspilot måste ha vissa mått för att kunna sköta reglage och pedaler och en viss vikt för att katapultstolen ska fungera på rätt sätt.
-- Det är olyckligt att det inte är fler kvinnor i kåren. Tyvärr har vi inte så många att välja på, säger Per Amelin.
Veronica landar svettig efter 50 minuter.
-- Det låter inte som så lång tid, men det är krävande att vara koncentrerad och på helspänn hela tiden.
Hon funderar på om hon varit rädd någon gång.
-- Inte i luften. Jag kopplar bort allt och fokuserar på det som ska göras. Men så fort det händer en ovan situation tänker jag till extra mycket.
Veronica berättar om en övning i navigation som hon fick avbryta för några månader sedan när hon stötte på dåligt väder.
-- Jag var inte beredd och det blev ett stressmoment. På väderbriefingen hade de sagt att molnkanten skulle vara längre österut.
Efter flygpasset får Veronica snabb återkoppling av sin flyglärare och tankar kroppen med en banan och två stora glas vatten.
Ophra Winfrey brusar i bakgrunden på teven i kafferummet, i tidningsstället samsas glansiga flygmagasin med jakttidningar.
-- Inte så många Vecko-Revyn och tjejtidningar här, kommenterar hon på väg ut till nästa flygpass.