Håkan Juholt blev partiledare samtidigt som Lena Micko valdes in i det verkställande utskottet. På frågan vad hon känner för Juholt svarar hon: "Jag känner inget särskilt. Han var en ledare då och har sen kommit tillbaka och har en annan karriär idag. Så det är inte så mycket mer att kommentera om honom tycker jag."
– Det var så många som filmade från andra sidan gatan. Man kunde inte stå på en balkong där eller nånting, det var helt otroligt, säger Lena Micko.
Det är januari år 2012. Socialdemokraterna genomgår en av de största kriserna i modern tid. Den nyvalde partiledaren Håkan Juholt har skapat rubriker med en rad olika uppmärksammade historier – från anklagelser om att ha tagit emot för mycket bostadsbidrag till att ha fått tveksamma ersättningar för en hyrbil. Opinionssiffrorna rasar och är på rekordlåga nivåer, samtidigt som största motståndaren Moderaterna drar ifrån och ligger historiskt högt i mätningarna.
För att, som han själv uttrycker det, "inte stå i vägen för den nystart som både socialdemokratin och Sverige nu så innerligt väl behöver", lämnar Juholt sitt uppdrag med omedelbar verkan. Nu är det upp till partiets ledning, där Lena Micko sitter, att snabbt hitta en efterträdare.
Trodde du på att Juholt skulle fungera som partiledare när han valdes?
– Jag hoppades det, jag hoppades det...
... Men du såg problem?
– Det tog inte så lång tid förrän jag såg problem.
Vad var det för problem du såg?
– Det gick för snabbt. Det var inte tillräckligt med tid för att faktiskt gå igenom politiska frågor och diskutera dem.
Klandrar du honom för situationen ni i partiet hamnade i?
– Nej, det tycker jag inte att man kan göra. Det går inte att säga att det är en person som gjort det, utan det utvecklades till att bli ohållbart.
När Juholtkrisen kulminerar är Lena Micko ny i det som kan kallas för Socialdemokraternas innersta maktkrets – det verkställande utskottet (VU). Det är en del av partistyrelsen, som styr partiet i det dagliga arbetet. Hon väljs in under extrakongressen i mars 2011, då även Håkan Juholt väljs till partiledare. Därefter går det fort. De olika skandalerna kring Juholt briserar en efter en, och när han till slut avgår i januari 2012 befinner sig Lena Micko i den exklusiva skara som ska få fram en ny partiledarkandidat.
På Sveavägen 68 – Socialdemokraternas högkvarter i Stockholm – arbetar den innersta maktkretsen dag och natt med att få någon att ta på sig det uppdraget. Personen ska dessutom kunna accepteras av hela partiet. Intensiva dagar avlöser varandra.
– För att orka åt vi väldigt mycket godis, och lärde oss vad alla tyckte om, alltså det var helt sjukt, minns Micko.
Hon upplever hur journalisterna vakar som hökar över dem. Det ringer ständigt i telefonen, och fotografer står på byggnader runt om och tar bilder så fort nån ur partiledningen rör sig ute på balkongerna.
– Det var oerhört märkligt, nästan overkligt. Man kände sig som att man var i en bubbla och allt ljus var riktat mot att vi skulle hitta en lösning. Det blev att man jagade nyheter som inte fanns. Minsta lilla min tolkades.
Tyckte du att bevakningen var orimlig?
– Det är klart att man tyckte att det blev lite överdrifter, det tyckte vi nog. Det var svårt att komma och gå.
Lena Micko satt i det verkställande utskottet som till slut fick Stefan Löfven att ställa upp som partiledare. Vanligtvis är det valberedningen som ska ta fram kandidater, men här behövde partiet agera snabbt. Med i VU satt då också bland andra Carin Jämtin, Veronica Palm, och Stefan Löfven själv.
Efter en knapp veckas överläggningar har VU i slutet av januari 2012 lyckats få fram ett namn: Stefan Löfven. Det blir han som ska vända på skutan efter Juholtkrisen och det historiskt dåliga valresultatet 2010.
Den nye ledarens regeringstid får en skakig start. Med Sverigedemokraterna som en betydande maktfaktor efter valet 2014 vill många andra partier hitta en väg att regera utan att ta stöd av dem.
Svaret blir den så kallade Decemberöverenskommelsen, där alla partier förutom SD och V ingår. Överenskommelsen syftar till att det största politiska blocket ska kunna regera och få igenom sin budget, även om man inte har en majoritet bakom sig.
Den här lösningen var något som diskuterades flitigt inom VU, berättar Micko.
– Vi sa att det blir svårt, men att vi måste försöka.
Såg du det inte som problematiskt att de två största blocken delade upp makten mellan sig såhär? Att man i princip raderade oppositionsrollen?
– Det fanns med hela tiden, men då var Sverigedemokraterna ett parti som inte fanns inne i riksdagen på samma sätt. Vi visste inte vad som skulle hända med dem. Men med deras värderingar var det fullständigt otänkbart att vi skulle samarbete med dem.
– Och då var frågan: vad var vårt alternativ? Det var lite så att "härtill är man nödd och tvungen".
"Jag kommer ihåg en fredagskväll när kommunstyrelsens ordförande i en kommun ringde och var totalt tokig på att Arbetsmiljöverket hade stängt ner ett äldreboende och sagt att "de anställda får inte gå dit för det finns inte masker". Men vad skulle de äldre göra då, skulle de vara utan personal!?" Den typen av ärenden hade Lena Micko att sköta som civilminister under pandemin, och hon fick vid flera tillfällen prata med myndigheter om hur deras olika beslut påverkade människor i deras vardag.
Decemberöverenskommelsen håller inte ens ett år. Nästa stora prövning för såväl regeringen som ledningen inom S blir flyktingkrisen 2015. Sverige tar i snitt emot drygt 3 000 asylsökande i veckan det året. En månad efter att Löfven i september talat om att hans Europa inte bygger murar, går regeringen ut med att migrationspolitiken ska skärpas. Gränskontroller införs på Öresundsbron. Svensk migrationspolitik ska nu anpassas till EU:s miniminivå.
Det hela har beskrivits som att Socialdemokraterna – och flera med dem – mer eller mindre bytte fot i migrationsfrågan från en dag till en annan. Men för Lena Micko var det en odramatisk vändning. Situationen krävde det, anser hon.
– Jag tycker inte att det var konstigt, för jag var i verkligheten där jag såg hur det såg ut lokalt i kommunerna. Man behövde stöd och hjälp för att kunna ta emot människor, se till att skolorna funkade, att det fanns bostäder och allt det här, och då måste man markera.
Det hade ju låtit ganska annorlunda från ert parti bara månader tidigare. Fanns det inte motsättningar i VU kring att strama åt?
– Vi har ju inte möten som är öppna, utan det är egna diskussioner, och dem har jag respekt för. Man kan tycka olika, men man kommer fram till saker och ting, så jag kan inte säga att den och den tyckte si eller så.
Kan du beskriva diskussionerna i alla fall?
– De utgick väl lite grann ifrån vad man har för bakgrund och vad man har för världar. Det är som samhället i övrigt tycker jag. Vi var satta att ta ansvar, och där kan man ha lite olika uppfattningar kring vilken takt eller på vilket sätt, men det var en väldigt demokratisk process.
Lena Micko gläds åt det tacktal hon fick av S partiledare Magdalena Andersson på kongressen. "Hon sa bland annat, vilket jag inte visste om, att jag hade varit en förebild för henne när hon kom in 2012. Det var väldigt trevligt att få höra det."
Under åren som följde fick Lena Micko och VU hantera en rad ytterligare kriser, från pandemin till Rysslands fullskalig invasion av Ukraina, till kriget mellan Hamas och Israel.
I vilka frågor har det varit svårast för er att orientera er som socialdemokrater, tycker du?
– Jag vet inte om det är nån enskild fråga.
– Men visst, NATO-processen, det var en jobbig process. Att förstå och komma fram till att "nu finns det inget alternativ", när vi som nation varit neutrala under så många år.
Är det i den frågan ni varit som mest oeniga i VU?
– Nej, absolut inte, det tycker jag inte. Inte oeniga.
Vilken fråga har ni varit mest oeniga i?
– Det vet inte jag, jag kan inte gradera det.
Under Socialdemokraternas kongress som pågick i månadsskiftet maj-juni i år lämnade Lena Micko VU. Det blev sammanlagt 14 år i utskottet, och 32 år i partistyrelsen. Den 18 juni fyller hon 70 år, och hon påpekar skämtsamt det ironiska i att hon slutar:
– Jag har ju aldrig varit så bra på det jag gör som jag är nu.
Ändå verkar hon helt trygg i att faktiskt kliva åt sidan.
– Det var dags efter 14 år, då ska nån annan ta vid. Man kan inte fortsätta för evigt.
Men varför går du av just nu? Du har ju trots allt suttit i partistyrelsen i över 30 år utan att hoppa av.
– Just därför! Det räcker som svar på frågan. Jag är inte nån ledare i Kina eller någon annanstans som ska sitta tills de dör.
Huruvida Micko vill fortsätta som regionpolitiker i Östergötland efter nästa val har hon inte tagit ställning till än. Oavsett vad kommer hon att ha saker att fylla tiden med, inte minst i hemstaden Linköping där hon också är bosatt.
–Jag går på LHC:s matcher och lider som alla andra. Jag har en jätteintresserad dotter som också hejar. Jag försöker idka lite friluftsliv, gillar att laga mat, gillar att läsa böcker.
– Sen har vi ett litet ställe i Bohuslän som jag försöker vara på ibland. Och så har jag ett fyraårigt barnbarn i Stockholm som jag inte träffar så ofta, det är svårt när det är avstånd, men det är jättemysigt när vi väl ses.
"Det var en kvinna på bussen idag som sa till mig: 'tack för det du gör, tråkigt att du ska sluta'. Men det ska jag ju inte", säger Lena Micko om att hon nu lämnar verkställande utskottet i S, men fortsätter inom regionpolitiken.
Än är dock hennes tid inom rikspolitiken inte helt över – under kongressen blev hon ombedd att ta uppdraget som ordförande i valberedningen.
– Det kändes inte som att "det där vill jag hoppa på". Men okej, vi prövar väl det då.
Du ställer upp motvilligt?
– Lite kanske, men samtidigt finns det naturligtvis nåt roligt med det. Jag känner väldigt många människor i landet, jag tycker lagarbete är kul, så varför inte.
Precis som hon 2012 var med och fick fram en ny partiledare, ska hon alltså till nästa S-kongress vara med och ta fram ett förslag på vilka som ska leda partiet då.
Historien upprepar sig?
– Typ, fast förhoppningsvis på ett lugnare sätt.