Sal U1 på universitetet är helt nedsläckt. Rummet är fyllt till sista plats med utbytesstudenter som alla har ögonbindel på sig. Framför oss har vi det svenskaste av svenskhet – fika.
Ida Andrae från Synskadades riksförbund, SSR håller en lite föreläsning och svarar på studenternas frågor.
– Ni kan fråga vad som helst, jag lovar att jag hört värre, säger Ida.
I den följande lite blyga tystnaden fortsätter Ida
– Jag har fått frågor om hur jag gör när jag går på toaletten. Ehh, va? Hur gör seende undrar jag. Böjer ni er på mitten och tittar, eller använder ni en spegel, frågar Ida retoriskt.
Ny upplevelse
Det är isbrytaren som behövs och Ida får frågor om allt från hur väl Linköping fungerar för synskadade till vad hon ser när hon drömmer.
Max Beaubais från Frankrike studerar till ingenjör. Att fika utan att se vad man stoppar i sig är en ny upplevelse.
– Först känner man texturen, sen kommer smaken. I vanliga fall vet man redan innan hur något ska smaka, säger Max
Bordskamraten Viktor Babenec tror inte han känner Max sedan tidigare.
– Vi kanske känner igen varandra utan ögonbindel. Men jag har aldrig fokuserat så mycket på hur någons röst låter och vad de säger som nu. När man inte ser får man verkligen koncentrera sig.
"Tycker det är lite skönt"
Både Max och Viktor är förundrade över hur mycket en synskadad tvingas lita på sin omgivning. I allt från när de blev ledda genom rummet till vad som ligger på tallriken.
Max tycker det är lite skönt att inte ha något val.
– Man dömer alltid lite efter vad man ser. Nu har jag inget val och måste bara lita till min omgivning till 100 procent, säger Max och skrattar.
Marian SaadSaour är koordinator för ExchangeAbility som anordnar "Fika in the dark", eller "fika i mörkret". ExchangeAbility är ett projekt för att öka kännedomen om olika typer av funktionshinder inom studentorganisationen ESN, Erasmus Student Network.
– Vi vill göra ESN mer tillgängligt för funktionshindrade, så att de också känner att de kan åka som utbytesstudenter och kan få samma möjligheter som människor utan funktionshinder.
Själv klarade jag inte särskilt många minuter i mörkret. Min smarta telefons släta skärm ger inte särskilt många ledtrådar till hur jag startar diktafonappen. Och att ta en bild utan att se vad jag gör ger inte en bild som säger mer än tusen ord. Men den väcker tankar. I alla fall hos mig efter den här erfarenheten.