Hon är nyhetsjournalisten som frivilligt bytte bana till det vänliga och folkliga samtalet. Den allmänbildade På spåret-vinnaren som ödmjukt förvaltar det förtroende hon har fått av svenska folket.
– Det har inte så hög status i vår bransch, men jag vill påstå att det är svårare och kräver en större fingertoppskänsla. Framför allt måste du tycka om människor, på ett genuint sätt och skapa förtroende.
Vad kan vara svårt?
– Att kombinera mitt engagemang i människor med att hålla tiden i direktsändning. Men också de tvära kasten som när en lyssnare plötsligt säger "den här låten vill jag spela för min man som dog i förrgår". Ett sådant uttalande kan man inte låta hänga i luften, utan måste gå vidare med.
Du väjer inte för det sorgliga?
– Nej, jag har sänt radio i samband med tunga händelser som tsunamin, mordet på Anna Lindh och vid terrorattentaten i Utøja och i Frankrike. Det har mycket handlat om att förmedla tröst, att gjuta olja på vågorna.
Det blir handfast kärlek ibland också.
– Jag är borgerlig vigselförrättare och har vigt lyssnare till programmet. Någon kan ringa och säga: "den där Håkan du pratade med lät så trevlig. Har du hans nummer?" Det lämnar jag så klart inte ut, men jag ringer upp Håkan och säger att han kan ringa till kvinnan om han vill.
Vad är programmets framgångsfaktor?
– Det förenar nytta med nöje och ligger nära den svenska folksjälen. I en snabbt föränderlig värld är det en bekant lägereld att samlas kring. Många har ärvt programmet av sina föräldrar och trots att det kan höras på SR play är det många, även utlandssvenskar, som vill lyssna på direktsändningen oavsett klockslag där de befinner sig.
Vem gör frågorna?
– Vi har några frågemakare, men de flesta gör jag faktiskt själv.
Hur spenderar du gärna en ledig dag?
– Med att slå på radion i köket och njuta av att det är någon annan än jag i etern, äta långfrukost med Mikael och sedan gå i skogen, greja i keramikverkstaden nere vid vattnet, pyssla i trädgården och kanske sticka.
Din relation till Mjölby idag?
– Jag var nyligen där då min sjätteklass hade jubileum. Min uppväxt var fin, men jag har inga släktingar kvar och är inte i Östergötland särskilt ofta. Men det var i Mjölby min radiokarriär började, ha ha.
Hur då?
– Min pappa folkskolläraren kom hem med en uttjänt Tandberg rullbandspelare med mikrofon när jag var nio–tio år. Jag gjorde radioprogram där jag sjöng, men också där jag var upptäcktsresande ute i världen. Jag intervjuade kompisen Marita och lillebror Gunnar som fick spela infödingar och allt möjligt.
Hur länge fortsätter du?
– Jag vet inte. Jag har sett cirkushästar i den här branschen som fått bäras ut och någon sådan vill jag inte bli. Den dagen jag slutar tror jag att jag kommer att trivas med det. Var sak har sin tid.
Och få uppleva lite fredagsmys?
– Exakt, det har jag inte gjort på 22 år eftersom jag går upp 04.45 varje lördagsmorgon, så det kan ju vara på tiden.
Nu ska vi leka "Ring så spelar vi"!
– Rrrrr. Godmorgon, vem har jag på tråden?
– Hej, hej. Lisa Syrén i Karlskrona här. I strålande solsken, kan jag tillägga.
– Härligt. Hur ska du spendera dagen, Lisa?
– Med att rodda direktsändningen av programmets 50-årsdag här nere . . .
– Oj. Är du nervös?
– En viss anspänning finns, absolut.
– Det förstår jag. Vilket nummer väljer du?
– Nummer 21.
– Ah, där har vi en fråga med rubriken "Knöligt konstverk": Vilken sorts potatis är det som är placerad i Mjölbys potatisrondell?
– Är det en King Edward?
– Ja, det är rätt! Grattis! Och vilken låt vill du höra?
– Den mest önskade genom tiderna, Taubes "Inbjudan till Bohuslän".