Vintern rasar ut för 35:e året i rad när våren bjuds in med sång och mösspåtagning på borggården vid slottet i Linköping.
- Det blir inga större överraskningar i år heller, deklarerar Hans Lundgren, konferencier och taktfast anförare av Lihkörens män.
Skönt, replikerar en kvinna i kappa med en teaterviskning.
Det är en tonsäker skara på scenen, men brokig: gula, gröna, blå och röda körtröjor. Somliga lätt urtvättade. Även en del studentmössor vittnar om att det var ett tag sedan.
För Birgit Gerhardsson, som sökt lä från ostanvinden vid slottsväggen, var det 60 år sedan hon tog studenten. Mössan är gulblekt och självklart på plats. Att möta våren på borggården är en tradition, förklarar hon.
En wheaten terrier som lyssnar till namnet Caramel skäller på oss när vi letar oss fram genom massorna. En överförfriskad man snubblar fram under O hur härlig majsol ler - som just då går i moln.
Helen Dannetun, dekanus vid Linköpings tekniska högskola vårtalar tillsammans med Sara Bergqvist kårordförande för Concensus.
Några unga män samlas inför kvällen nedanför ljudteknikerns podium med gröna klingande kassar. En kvinna hyschar åt dem och ser sträng ut. Ett äldre par kramas och Gustav Borger, blott ett år och fem månader, vilar tryggt mot farfar Olle Dahlströms axel.
- Hans första vårkonsert, konstaterar farfar och Gustav gömmer ansiktet i sin blå keps.
Valborg är svensk tradition så det stänker. Katarina Ingberg, lärare på Folkuniversitetet, passar på att ta med femton elever från sin klass. De kommer från många håll i världen, läser svenska och lär svenska traditioner på skolan.
- Tyckte det passade bra att gå hit. Jag har förklarat vad mössorna och sångerna betyder, säger hon.
Arkanzaia från Irak konstaterar kort:
- Det är fint.
Landsmannen Duraid fyller i:
- Fint, men lite märkligt.
Han vet inte hur rätt han har. Högtiden är en märklig mix av den helgonförklarade engelska nunnan Valborg som dog i Tyskland 779 e Kr och vikingarnas vårdyrkan. En helg då man förr i tiden även släppte ut korna i skogen den 1 maj, men dessförinnan skrämde bort vargar och björnar med eldar.
Men vad gör man inte för att konstruera en festhelg efter månader i vintermörker?
När sista tonen i Sköna maj välkommen klingar ut från scenen lovar Hans Lundgren:
- Vi ses nästa år. Samma tid, samma plats och samma kanal.