"Jag brukar vara öppen med min diagnos"

Vi möts på Linköpings stadsbibliotek. Den 24-åriga Wilma Dahlgren verkar glad och lättsam. Hon promenerar ledigt mellan hyllorna med böcker. Det är hon som valt platsen.

– Många med språkstörning kan tycka att bibliotek är lite obehagliga. Jag läser oftast inte böcker, men kan göra det om det behövs. Fast jag tycker inte att det är obehagligt, jag kör mest bara på.

Hon är undersköterska och sedan ett par år tillbaka dessutom vice ordförande i det nationella ungdomsförbundet Unga med språkstörning (UMS). Förbundet har idag 255 medlemmar, men att rekrytera nya medlemmar kan vara svårt.

– För många med språknedsättning tar det emot att träffa nya människor. Man är kanske rädd att säga eller göra fel. Både för att man själv inte vill känna att man gör bort sig, men också för att inte omgivningen ska tycka att man är konstig. Det är egentligen jättehemskt.

Enligt forskare vid Linköpings universitet är skolan en plats där det ofta blir extra svårt för den här gruppen. När Wilma ska berätta om sin skolgång i vanlig grundskola blir hon allvarlig.

– Varje gång jag gick iväg med specialpedagogen framstod jag som annorlunda, som att jag inte var normal som de andra. Det är som att alla måste vara likadana i skolan.

"Vi är unika, men det gör oss inte till sämre människor", säger Wilma Dahlgren om att ha en språknedsättning.

Foto: Jasmine Hübinette

Hur en person påverkas av sin språkstörning är väldigt individuellt. Det kan innebära svårigheter att uttrycka sig, att förstå vad andra säger och att läsa skriven text.

– För många tar det längre tid att förstå nya begrepp och att läsa längre texter. Att då behöva läsa högt inför klassen, som man ofta behöver göra i skolan, är ju en fasa för den med språknedsättning. Det är jobbigt och de andra i klassen skrattar åt en. Jag spände mig mycket då, men lyckades ofta dölja det ganska bra.

När det var dags för gymnasiestudier blev det Riksgymnasiet i Örebro för Wilma. Det är en gymnasieskola för personer som är döva, har hörselnedsättning eller språkstörning. Hon skiner upp när hon berättar.

– Det var jättebra. Innan jag började där kände jag ingen annan med språknedsättning. Jag kände direkt att det här kommer att bli bra. Man kände sig accepterad och fick vara en del i en gemenskap.

"Jag blir irriterad när folk säger att man ska öva så att det går över. Det är en funktionsnedsättning, den går inte bara bort", säger Wilma Dahlgren om okunskapen kring diagnosen språkstörning.

Foto: Jasmine Hübinette

Forskning visar att den med språkstörning riskerar att hamna i exempelvis utanförskap och arbetslöshet, men Wilma har många kompisar och har jobbat som undersköterska på flera olika arbetsplatser sedan hon slutade gymnasiet.

– Jag gillar att jobba med människor och brukar vara öppen med min språknedsättning. Samtidigt brukar jag passa på att berätta om andra saker som jag är extra bra på.

Hon verkar orädd, beslutsam och utåtriktad, men även hon har varit bekymrad över hur det ska gå i livet.

– När man får sin diagnos undrar man ju hur det ska gå i livet. Man tänker på hur svårt det kommer att bli och vad det betyder för ens framtid.

"Det varierar väldigt mycket hur man påverkas av att ha en språknedsättning. Jag brukar vara öppen med det. För mig är det mest att det kan vara svårt att läsa mellan raderna. Det har också varit svårt att läsa längre texter och tagit längre tid", säger Wilma Dahlgren.

Foto: Jasmine Hübinette

I egenskap av vice ordförande för UMS har hon varit på skolor och berättat om ungdomsförbundet. I en specialklass som hon besökte med förbundsordföranden så fick de många frågor om hur livet kommer att se ut i framtiden för den som lever med språkstörning. 

– Vi i styrelsen har blivit som förebilder för de yngre. Så att vi kan peppa och visa att det kan gå bra. Det känns så himla bra. När man får sin diagnos är det svårt att föreställa sig hur livet ska bli. När jag var barn hade jag inga såna förebilder som visade hur det kunde bli sen.

Wilma berättar att hennes språknedsättning är förhållandevis lindrig. Kanske var det också därför det dröjde till mellanstadiet innan hon fick en diagnos. Forskningen framhåller tidiga hjälpinsatser som viktiga och för Wilma var specialpedagogen på mellanstadiet ett stort stöd.

– Hon var superbra. De specialpedagoger jag haft har varit otroligt bra för mig. Mina strategier har varit att våga fråga när jag inte förstår och att skriva upp ord som jag tyckt varit svåra. Sedan har jag tagit reda på vad de betyder.

"Lyssna på personen och låt den ta tid. Det kan vara så att personen försöker säga något, men kanske inte får tillräckligt med tid", är ett tips som Wilma Dahlgren vill ge till den som möter någon med språkstörning.

Foto: Jasmine Hübinette

Att skriva mycket tycker hon har hjälpt henne att utveckla språket.

– Jag har mycket kämparglöd och vill aldrig låta min diagnos övervinna mig, men det är svårt att hitta en balans. När man har språkstörning vill man gärna visa att man är stark och visa framfötterna, men samtidigt kan man känna sig svag inuti.

För den som möter någon med språkstörning tipsar Wilma om att man kan behöva stanna upp en stund och lyssna.

– Låt den ta tid. Mitt mål är att alla med språknedsättning ska kunna känna sig normala och få vara en del av samhället.