Ett kraftigt sprängdåd i centrum och Garnisonen avspärrad efter misstänkt bomblarm. Sommaren kunde fått en trevligare inledning i Linköping. Samtidigt har nyheter om spektakulära våldsbrott duggat tätt från andra delar av landet.

Det är inte märkligt om händelseutvecklingen skapar en tilltagande oro i folkdjupet. I början av året konstaterade Nationella trygghetsundersökningen att många svenskar känner en sådan rädsla för att bli drabbade av kriminalitet att deras vardagsliv begränsas. Nästan en fjärdedel av befolkningen vågar exempelvis inte rör sig lika fritt utomhus som de egentligen vill.

Den utbredda ängsligheten måste ta på allvar och i Linköping gör man det också. I fredags meddelades att kommunen kommer anlita privata ordningsvakter för att öka tryggheten i stadskärnan.

Det är en välkommen åtgärd, men är i grunden en konsekvens av statens misslyckande att sköta sin kärnuppgift. Som kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger: ”Vi behöver fler synliga poliser i Linköping. Men i väntan på att fler poliser ska utbildas gör vi den här satsningen. Vi kan inte vänta på fler poliser” (Corren 15/6).

Det är inte Linköping ensamt om. Ett femtiotal av Sveriges 290 kommuner har idag anställt egna ordningsvakter och säkerhetsbranschen blomstrar som aldrig förr. Niklas Borg låter som ett symptomatiskt eko av sin styrande kollega Erik Pelling (S) i Uppsala, där ordningsvakter redan patrullerar i kommunens centrala områden.

”Vi hade sett ett minskande antal poliser under en lång tid och då var vi tvungna att sätta in en insats i väntan på fler poliser”, sa Pelling till Aftonbladet den 8/4.

Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M), som upphandlat tjänster från vaktbolag till mångmiljonbelopp för att hålla ordning i tunnelbanenätet, säger i samma artikel: ”Vi har tagit över det som egentligen är polisens arbete. Vi arbetar förebyggande, men vi är många gånger både den första och sista linjen mot ordningsstörningar, våld och droger”.

Frågan är om det alls är lönt att ens vänta på fler poliser och mer resurser till en statlig myndighet, vars verksamhet i åratal präglats av ineffektivitet, lågt ansvarsutkrävande, usel ledningskultur och organisatorisk elefantsjuka.

Det är i längden orimligt att alltfler städer som Linköping ska nödgas täcka upp för bristerna genom att gödsla säkerhetsföretagen med skattemedel. Vore det inte lika bra, eller snarare bättre, att göra polisen kommunal igen som den var innan det fatala förstatligandet 1965?