Mustafa kom till Sverige från Afghanistan när han var elva år.

– För mig var det spännande, som att vinna på lotto. Vi fick ett jättebra bemötande och det blev enkelt att integreras, berättar han.

Mustafa hade också hela sin familj med sig med mamma, pappa, bror och syster. En trygghet, när de tillsammans startade ett nytt liv i Nacka utanför Stockholm.

Artikelbild

Examen. När Mustafa Panshiri stod som färdig polis fanns brodern Masod, pappa Zhamari och mamma Zarmina på plats.

Nyligen när Mustafa var i tjänst blev han nedkallad till receptionen. En 15-årig pojke från samma hemland hade kommit till polishuset.

– De brukar ringa på mig och jag vill gärna hjälpa till. Jag har träffat ett par flyktingpojkar under sommaren. Ofta blir barnen avsläppta av någon, inte sällan en smugglare, berättar Mustafa.

Den här pojken berättade att hans pappa hade dött och att han tappat bort sin mamma och bror i bergen i Turkiet bland ett 100-tal flyktingar. Pojken tog sig senare vidare till Tyskland tillsammans med en annan familj, men när de anlände till centralstationen i Malmö, kom de ifrån varandra. Han satte sig ensam på ett tåg. Steg av när det anlände till Linköping. Därifrån ska pojken ha promenerat upp till garnisonsområdet genom att fråga efter polisen.

– Ofta vet de här barnen inte vad som väntar. De har aldrig haft någon kontakt med myndigheter. De kan fråga: ”åker man i fängelse och sitter i en cell i väntan på asyl?” När ett inledande förhör med pojken skulle hållas, som underlag för Migrationsverket, brast han i gråt och undrade om han någonsin skulle få träffa sin mamma igen.

Artikelbild

| Mustafa Panshiri kom till Sverige från Afghanistan när han var elva år.

Eftersom Mustafas situation var annorlunda när han kom till Sverige för 17 år sedan hade han försökt uppmuntra honom och sagt att allt kommer att ordna sig, att man i Sverige kan få en bra framtid. Men i det skedet tänkte inte pojken på framtiden – utan på sin mamma.

– Just då kände jag mig lite naiv, minns Mustafa samtalet.Pojken blev senare upphämtad av personal från socialen och Mustafa upplevde att de bemötte pojken med både värme och professionalism.

– Jag tror att han kände en viss trygghet när han åkte härifrån.

Att det finns poliser som kan tala flera språk tror Mustafa är viktigt i mötet med människor i olika krissituationer. Inte bara bland flyktingar.

Även om han har ett yrkesuppdrag säger han att det är svårt att inte reflektera och känna med barnen som är på flykt. Genom att tala samma språk skapas också ett starkare band.

– En del barn kommer till och med från min hemstad. Då kommer man närmare och tänker, det hade kunnat vara jag.

När Mustafa kom hem efter avslutat jobbpass började han fundera över alla som kommer till Sverige, att alla har olika förutsättningar.

– Jag ville skriva av mig, förklarar han FB-inlägget.

Han upprörs också över den misstro en del visar, ifrågasättandet hur det går till när barn tar sig till Sverige.

Hur det har gått för pojken han träffade vet han inte.

Om du fick chansen att träffa pojken igen, ställa en fråga till honom, vilken skulle det vara?

– Om han kommer att få träffa sin mamma igen.

Nytt land, ny framtidFör ett par veckor sedan stod en pojke utanför polisens nattreception här i Linköping. Pojken var...

Posted by Polisen i Linköping on den 8 september 2015