Många Linköpingsbor har iakttagit män som tycks bevaka en del av tiggarna och ibland tar pengar ur deras koppar. Corren har talat med flera personer som har god insyn i tiggarnas liv och talar deras språk. De ger en samstämmig bild av en obehaglig verksamhet som vuxit fram på Linköpings gator.

Majoriteten av Linköpings tiggare är fortfarande människor som har kommit hit på eget initiativ. De reser hit i grupper för att få stöd av varandra, men det finns ingen som styr dem eller tar deras pengar. För en mindre del av tiggarna är dock villkoren annorlunda.

Enligt Correns källor finns det personer i Bulgarien som rekryterar fattiga människor i hemlandet och övertalar dem att följa med till Sverige. I en del fall lovar man dem arbete, men ofta är villkoren helt öppna från början: ”Reseledaren” står för resa med buss, samt kost och logi i Sverige. Resenärerna förväntas sedan tigga på förevisad plats. Reseledaren kommer att ta hand om merparten av pengarna som en slags återbetalning, men tiggarna får löfte om att få behålla en del.

I rekryteringsskedet rör det sig alltså om en frivillig överenskommelse mellan reseledarna och tiggarna. Problemet är att ledarna ger en kraftigt överdriven bild av hur mycket en tiggare kan få ihop i Sverige.

I Sverige får de bo i tillfälliga bostäder som ledarna hyrt. De blir skjutsade till tiggarplatser där de ofta får tillbringa 10-11 timmar om dagen. Ledarna övervakar dem under dagen och tar hand om pengarna de fått in. Det förekommer också att ledarna anser att de har ensamrätt på vissa platser som ”deras” tiggare ska använda, och på ett hotfullt sätt driver bort andra tiggare därifrån.

Efter några veckor hårdnar ofta klimatet för de tiggare som valt att åka med på resan. Ledarna blir då ”besvikna” på att tiggarna får ihop så lite pengar och inte motsvarar de uppskruvade förväntningarna. De understryker att tiggarna står i skuld till dem, bland annat för resekostnaden, och kräver att få en allt större andel av det som tiggarna fått i sina muggar. Enligt vittnesbörd från flera tiggare förekommer det att de blir visiterade när de kommer hem till bostaden, och att de ofta utsätts för hot.

Tiggare som hamnat i den här situationen befinner sig i en mycket utsatt position eftersom de ofta bara talar sitt eget språk och dessutom förbjuds att besöka Stadsmissionens mötesplats för EU-migranter. Enligt uppgifter till Corren är det vanligt att de vill hoppa av och resa hem. Men eftersom de hotas med repressalier i hemlandet så vågar många av dem varken lämna gruppen eller gå till polisen. I stället blir de kvar i Sverige i flera månader.

Enligt Correns källor finns det minst två bulgariska medborgare som, tillsammans med medhjälpare, driver den här typen av tiggarverksamhet i Östergötland. Polisen i Linköping och Motala har fått anmälningar från personer som trots hot velat berätta om hur de blivit utnyttjade. Men polisen är mycket förtegen och vill inte säga om det pågår några utredningar.

Brotten rubriceras ofta som människohandel.

– Det är svåra brott att utreda eftersom de inblandade ofta inte vill berätta så mycket. Och lagstiftningen kring människohandel är komplex, det är inte så lätt få fram bevis som räcker för ett åtal, säger Conny Dahl, biträdande operativ chef för polisen i Östergötland.

På senare år har bara två åtal för människohandel lett till fällande domar i Sverige. I somras åtalades en man och en kvinna från Bulgarien för människohandel efter att en man polisanmält dem och berättat att han genom hot och våld tvingats att tigga på Halmstads gator. Paret friades dock eftersom tingsrätten inte ansåg att man kunde döma dem enbart utifrån mannens berättelse.

Nu har polisen fått ett nationellt uppdrag att kartlägga den här typen av brottslighet.

– Vi vill få fram en rättvisande lägesbild i den här frågan, där det cirkulerar så många rykten. Och så vill vi lyfta fram framgångsrika sätt att arbeta mot den här typen av brottslighet, säger Conny Dahl.

Det finns en omfattande mytbildning kring tiggare i Sverige. I mytbildningen ingår berättelser om att det finns organisatörer som tjänar miljoner på att utnyttja tiggare och är rika i sina hemländer. Men Correns källor ger en annan bild. De berättar om att ledarna visserligen har råd att hålla sig med bil och anständiga kläder, men att de för övrigt är människor som lever under ganska små omständigheter i Bulgarien. I några fall har de själva i perioder varit tvungna att tigga på gatan.

I samband med rättegången mot paret som misstänktes för människohandel i Halmstad sade vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand så här till SVT:

– Det handlar om fattiga människor som förtrycker ännu fattigare människor.