Det blev hans död.

Dagen efter begravningen föddes hans egen son. Hans flickvän Jennifer Nilsson levde som i chock: hon var ensam med allt som de skulle ha varit två om: förlossningen, det lilla barnet, den lilla nya familjen som de skulle bli.

– Min son ville inte dö, säger mamma Marie. Han var glad åt livet, och han såg fram emot att bli pappa. Han och Jennifer skulle förlova sig.

Artikelbild

| Vänner. Marie och Jennifer pratar varje dag och träffas ofta. Lille Fredrik gillar att leka hos farmor.

Marie Appelkvists berättelse om hur hon hittade sin döde son i sängen den där långfredagen är förskräcklig; hur hon försökte få honom att vakna och hur ambulanspersonalen till sist fick slita henne ifrån pojkens sida. Först när polisen hade pratat färdigt med henne fick hon ringa till Jennifer och berätta vad som hade hänt.

– Jag bara skrek, säger Jennifer tyst. Rakt ut. Jag kunde inte förstå vad hon sa.

Maries berättelse om familjens problem, om barnen och om hur allt blev som det blev den där dagen när Fredriks liv tog slut, är också sorglig. Det är inte svårt att i efterhand se att mycket hade kunnat göras bättre. Några kan hävda att Fredrik har sig själv att skylla, att han gjorde sina egna val – men han fick inte heller det stöd och den hjälp han hade rätt till. Det var mycket som gick snett för Fredrik.

Det konstaterar Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som kritiserar Socialnämnden i Linköping för bristen på utredningar och dokumentation i fallet Fredrik Appelkvist. Socialtjänstens egen internutredning visar också på en rad fel som begicks.

Artikelbild

| Minnen. I Fredriks rum har Marie Appelkvist låtit det mesta vara kvar.

– Den startade vi på eget initiativ omedelbart efter den här tragiska händelsen, säger Ewa Petterson som är avdelningschef för socialkontorets individ- och familjeomsorg. Det fanns en del viktiga förändringar som var nödvändiga.

Redan när Fredrik var i förskoleåldern konstaterades att han led av ADD, en störning som gjorde det svårt för honom att koncentrera sig. Han fick medicin från sexårsåldern.

Artikelbild

| Små tröstesaker. De finns på flera ställen i lägenheten.

Den drogs in sommaren 2013, efter 14 år.

– Han erkände på beroendekliniken att han hade rökt hasch, och då tog sjuksköterskan helt enkelt bort medicinen, säger mamma Marie. Det gjorde att han mådde dåligt, han grät mycket och sa att han kände sig konstig.

Artikelbild

| Som ett altare. Inne i Fredriks rum har Marie samlat minnessaker och trösteting på en byrå.

– Jag förstod att han använde olika tabletter och sånt för att må bättre, inte varje dag, men allt för mycket. Det fanns ingenting jag kunde göra. Han var myndig och fattade sina egna beslut.

Fredrik behövde hjälp, men de insatser som ändå gjordes kopplades inte samman. Han fick skjuts till beroendekliniken, men socialtjänsten följde aldrig upp urinprovtagningen på något sätt. Utredningar som gjordes ledde aldrig till åtgärder. I den psykiatriska vården skickades han än hit, än dit. I oktober 2013 tog Fredrik en överdos morfin.

Artikelbild

| Promenad. Marie Appelkvist och Jennifer Nilsson går tillsammans med Fredrik junior.

– Han ville absolut inte åka med ambulansen, så polisen fick komma med handfängsel, berättar Marie. Dagen efter kom han hem igen, och så blev det samtal med socialen, och inget hände.

I januari 2014 var det dags igen. Fredrik laborerade med tabletter, tog en överdos och höll på att dö i ambulansen. Han sövdes ner och fick ligga i respirator i flera dagar.

– Efteråt tänkte jag att nu MÅSTE han ju in på behandlingshem. Men det enda beslutet som togs var att han skulle lämna urinprov. Han var drogfri hela tiden han lämnade prov, så efter en tid drogs den insatsen också in.

Före påsk 2014 insåg flickvännen Jennifer att Fredrik tog droger igen, och hon kontaktade en kurator i öppenvården. Kuratorn ringde sociala jouren som svarade att Fredrik är över 18 år och därför själv bestämmer. Jennifer blev mer och mer orolig och ringde också sociala jouren.

– Jag bad om hjälp. Jag sa att han hade tagit överdoser förut, att vi väntade barn ihop och att jag var rädd att han skulle göra samma misstag igen.

Varför tror du att han började experimentera med droger igen?

– Han hade panikångest, han mådde dåligt och det berodde på att de hade dragit in hans medicin. Han kände inte igen sig själv och den känslan ville han få bort.

Den här dagen kontaktade till slut även mamma Marie sociala jouren för att få dem att rycka ut och kolla hur allvarlig situationen egentligen var.

Inget hände. Ingen kom.

Samma kväll dog Fredrik.

Varför kom ingen? Jo, det var påskhelg, och slut på arbetsdagen för ordinarie personal på socialkontoret. Ärendet Fredrik Appelkvist lämnades över till sociala jouren, och det var i den kedjan det brast i rutinerna. Ingen ordentlig prioritering gjordes, ingen förhandsbedömning som ledde till något beslut.

– Det är oerhört tragiskt, säger Ewa Pettersson på socialkontoret, och i efterhand är det lätt att se att fel har begåtts.

Socialnämndens internutredning fick konsekvenser och vissa förändringar gjordes direkt. En större översyn av vuxengruppernas organisation inleddes och den kommer att ändras. Den tidigare uppdelningen, där utredning och uppföljning gjordes i olika grupper, förändras. Tidigare kunde samma ärende skötas av flera olika handläggare. Numera får den socialsekreterare som utrett ärendet också sköta uppföljning av besluten. Vuxengruppen får också en egen mottagning.

– Det fanns också brister i samverkan mellan olika inblandade enheter i ärendet, säger Ewa Pettersson. Det förändrade vi. Vi måste bli bättre på att använda samordnade individuella planer. Berörda myndigheter är skyldiga att delta i samordningsmöten kring planeringen runt en individ.

– Det kräver dock att den enskilde säger ja till det vi kan erbjuda. Människor har rätt till frihet och till sin integritet.

Hon påpekar att socialkontoret har tagit det inträffade på största allvar.

– Men vi får aldrig veta om det hade kunnat bli en annan utgång i det här fallet.

I Fredriks gamla pojkrum har Marie satt upp en massa bilder från olika perioder av hans liv. Här finns också hans leksaksbilar i en plastback, bilar som Fredrik junior nu kör hit och dit över golvet.

– Jag blev kär i Fredrik när jag var elva år, berättar Jennifer, men han var två år äldre och tyckte att jag var alldeles för liten. Först när jag var sjutton blev vi tillsammans.

– Det var ju inte meningen att vi skulle få barn så tidigt, och först var vi inte överens om vi skulle behålla barnet eller inte. Men efter ett tag bestämde vi oss. Det här barnet skulle vi ha. Fredrik började spara pengar för att vi skulle kunna köpa saker till vårt barn.

De hade bestämt sig för att förlova sig, och Jennifer genomförde det efter hans död. Hon köpte ringar och trädde Fredriks ring på hans hand när han låg i kistan.

Den första tiden efter hans död ville hon bara försvinna och dö, men mitt i sorgen och ensamheten var hon tvungen att bli stark, att bli en mamma, bara 19 år gammal. Det tog över ett år innan det blev klart med faderskapet, efter flera test och rättegångar som fastställde att Fredrik var far till sin son.

Jennifer tycker fortfarande inte att tankarna fungerar som de ska i hennes huvud. Hon saknar Fredrik hela tiden.

– Det är väl först nu jag börjar fatta att han är borta.

Jennifer och Marie pratar nästan varje dag numera. Tillsammans har de bestämt att berätta om IVO:s kritik mot kommunen.

– Det är ofattbart att min son inte finns längre, säger Marie. Jag får aldrig tillbaka honom, men kanske kan det hjälpa någon annan att vi berättar om det som blev fel.