"Nu mår jag mycket bättre! Tack och lov att jag finns. Se på mig jag är rasande bra. Ja, jag mår som en prins."

Mariehultskören sjunger på seniorgalan och jag smälter fullständigt.

Det enkla är det geniala, sägs det, och aldrig har det stämt bättre än på denna gala.

Normalt, när galor anordnas för en yngre publik, är kraven skyhöga. Då ska det serveras trerätters av bästa sort, artisterna bör vara av världsklass och värden måste vara såväl snygg som rolig, och helst ska bänkgrannarna, det vill säga publiken, vara detsamma. Annars är det värdelöst.

På seniorgalan, när Linköpings seniorer samlas för att hyllas och umgås, då behövs inga såna extravaganser, då räcker det gott med kaffe, bakelse, Ragnar Dahlberg, Gunnar Elfström-film och fin sång av bland andra Lotta Källström.

Det är vackert, det är varmt och det är en alldeles fantastisk succé.

Initiativtagaren Georgis Touma ska vara stolt, hans idé att samla stadens äldre och tacka dem för att de byggt Sverige borde givetvis kläckts tidigare. Det är ju så med det enkla och geniala, att det får en att undra varför det inte gjorts tidigare.

Jag har skrivit det tidigare, att seniorer i vår tid är en undanskuffad grupp, sällan prioriterad i några sammanhang alls, och det är därför roligt att just denna grupp får en tillställning som denna.

Från scen hör vi talare som Elisabeth Nilsson, landshövdingen, och Eva Lindh (S), kommunalrådet, tala om gamla tider, om tiden då Sverige och svenskarna var fattigare, då dagens seniorer var med och byggde upp det som vi i dagens yngre generationer skördar frukten av med vårt välstånd.

En av de 1 500 besökarna, Linköpingsbon Ingrid Frohm, uttryckte det väl när vi talades vid, om vad som är givet för oss idag, men som inte alltid varit det.

– Samhället är så mycket enklare att leva i idag. Vi har varmvatten, telefon och diskmaskin. Förr i tiden fick vi den fysiska träningen genom arbete, idag kan vi själva välja på vilket sätt vi aktiverar oss för att få träning.

Georgis Touma avslutar med att tacka besökarna för deras insatser för Linköping och Sverige och riktar också ett personligt tack för det mottagande och skydd landet gett hans familj.

Det är starkt och det blir ännu starkare när församlingen reser sig upp, och många rättar till sina frisyrer och sträcker på sig i givakt, och sjunger "Du gamla, du fria".

Så enkelt och ändå så underbart fint.