Loppismarknadernas högsäsong är sommarhalvåret och i Östergötland finns det många små och stora loppisar att besöka. Någon som alltid gillat loppisfynd är Christina Ezitis.
Det är väninnan Anna som tipsar oss om Christina och hennes förmåga att se ny potential i gamla prylar. Själv tycker inte Christina att hennes hantverkskonster är något att skryta om.
– Det är inte svårt. Bara man har lite tålamod, säger hon och visar mig runt i huset – vackert beläget vid Kinda Kanal i Brokind.
Ända sedan barndomen har Christina tyckt om att pyssla och fixa.
– Som barn hade jag en bäddsoffa som mamma lät mig klä om. Och det gjorde jag – många gånger.
Klingar efternamnet Ezitis bekant? Christinas avlidne make Janis var en välkänd – och uppskattad – barnläkare i Linköping. Det är i Janis verkstad som Christina snickrar, målar och bygger.
Här finns bland annat fräs, hyvelbänk, slipmaskin och utsug.
– Janis var självlärd. I verkstaden kopplade han av. Han lärde mig en del – även om jag inte alls är lika duktig som han var, säger Christina, som själv är pensionerad sjuksköterska.
Christinas och Janis tre barn är utspridda i Uppsala, Trollhättan och London. När hon besöker dem passar hon på att loppisfynda.
– Fast inte i London – där är det löjligt dyrt. En bra loppis ska inte vara för tjusig, men kännas fräsch.
Huset, som paret köpte 1999, vimlar av renoverade loppisfynd. En pall från rehabiliteringscentrum är omgjord till fotpall klädd i minkpäls. En broderad tavla har blivit en kudde. Ett upphittat bord har fått en ny, gjuten betongskiva. Det är en salig blandning utan att för den skull kännas rörigt. Ett gustavianskt paradis där nästan varje möbel bär på en egen historia.
Förutom de tre barnen har Christina åtta väninnor som alla hjälps åt med både det ena och det andra. De kallar sig Raka sömmar och möttes på en sykurs i Klockrike för 30 år sedan. Hyrde en sunkig lägenhet som de träffades i varje torsdag. Sedan dess har de hängt ihop. Bytt barnkläder med varandra, grävt trädgårdsland och målat otaliga meter staket.
– Tjejerna hjälpte till att flyttstäda när vi flyttade från Klockrike och hjälpte mig med Janis begravning. Vi är så olika, men känner varandra så väl.
Innan Janis dog tänkte Christina att hon aldrig skulle orka bo kvar i det stora huset.
– Men jag ångrade mig. Jag vill jag bo här så länge jag orkar.