I Lydia Wallins läsgrupp på Tunvallaskolan hade gränsen nu passerats. 5-10 minuter var normalt. Efter en halvtimme började barnen spekulera. Hade Mohammed ramlat på vägen? Kunde han ha brutit benet?

En extralärare läste för Lydias grupp. Plötsligt kom en annan lärare in och viskade något till henne. Hon tittade ner i marken.

– Jag hade nån äcklig känsla av att nåt inte var rätt. Det var jätteobehagligt, minns Lydia.

De samlades i sina färggrupper. Astrid Blomberg Cedergren var i blå gruppen, precis som Mohammed, men han var inte där. Förklaringen kom direkt.

– Läraren sa ”vår Mohammed har blivit mördad”. Precis så. Det har etsat sig fast, säger Astrid.

– Det är ofattbart hur en lågstadielärare ska behöva säga så till ett gäng åttaåringar, säger Lydia.

I Mohammeds klass förstod barnen precis vad som hade hänt. Deras Mohammed hade blivit mördad.

– Alla bröt ihop och la sig ner på golvet och grät, säger Astrid Blomberg Cedergren.

– Mohammeds närmsta vän var helt förstörd. Han ville inte röra sig ur fläcken. Äldre kanske tror att man inte förstår när man är så liten, men det gör man, säger Lydia Wallin.

Lärarna grät också. Att skolledningen uppfattade personalstyrkan som lugn och professionell håller barnen med om – lärarna var omhändertagande – men de hade inga ambitioner att hålla sina känslor inne inför barnen.

– Det var bra. De visade sig sårbara. De var också helt förstörda, minns Astrid Blomberg Cedergren.

– Men man kände att de hade kontroll. Det var inte kaos. De var ledsna, men lugna, säger Lydia Wallin.

– Alla var omhändertagande, förutom en lärare som sa typ ”det här är sånt som händer, så farligt är det inte”. Jag minns hur förbannad jag blev. Den känslan minns jag verkligen, säger Astrid.

En bild på Mohammed kom snabbt upp, tillsammans med en bok som den som ville fick skriva eller rita i. Nästan alla skrev något, mest minnen av Mohammed, men även de som inte kände honom skrev ner sina känslor och hälsningar. Det var fritt fram att bearbeta sorgen på det sätt som behövdes.

– Vi ritade ju massor. Rita och prata, det var det man gjorde, säger Astrid Blomberg Cedergren.

Föregående kapitel

Nästa kapitel

Eller läs hela reportaget här!

FREDRIK QUIST
ERIK WALLSTEN