Rektor Katarina Hågfeldt-Collin minns det på samma sätt.

– De flesta blev ledsna, men man hanterar ledsenheten eller rädslan på olika sätt. En del vill snabbt gå vidare. Några sjunger sånger om mördare eller ritar bilder som är hemska.

Polisen fanns på skolan för att skydda barnen och personalen. Men också för att bedriva spaningsarbete. Lydia Wallin var en av dem som förhördes.

– De ställde frågor. Om Mohammed hade varit annorlunda på sistone. Om han hade haft ett annat humör eller om man hade tänkt på något. Det är sjukt att polisen ställde såna frågor till oss barn.

Bland barnen pratades det väldigt lite om mördaren, och det skulle dröja ett par år innan de på allvar började spekulera om vad som egentligen hade hänt.

– Om nåt sånt skulle hända nu skulle man analysera det ur alla perspektiv. Då var Mohammed det enda perspektiv man hade. Jag tänkte inte på hans familj och inte på mördaren utan bara på honom och på hur ledsen jag var att han var borta, säger Astrid Blomberg Cedergren.

Anna-Lena Svenson var det heller ingen som pratade om.

– Jag tror inte att hon nämndes ens. Det fick vi höra på tv, säger Lydia Wallin.

Föräldrarna droppade in en efter en. Astrid Blomberg Cedergrens pappa hämtade med cykel. När de lämnade skolan såg de hur de kompisar som var kvar fick poliseskort till matsalen. Lydia Wallin blev också hämtad redan innan lunch. Hon var livrädd hela vägen hem, trots att pappa var med.

– Jag ville bara in och låsa in mig. Även när vi gick med polisen till matsalen senare i veckan var jag rädd. Jag kände mig inte trygg någonstans. Jag var rädd för att jag också skulle bli mördad. Att han var efter oss, säger hon.

Astrid Blomberg Cedergren var inte lika skräckslagen.

– Jag är väl inte så rädd av mig. Jag var mer jätte-, jätteledsen. Jag fattade att han hade blivit mördad, men förstod inte att det skulle vara farligt att vara ute. Och vi var ju omringade hela tiden. Jag var aldrig ensam.

Redan efter lunch fick Karin Olanders ordna presskonferens tillsammans med polisen. Den hölls på hennes kontor, som blev fullständigt fullbelamrat. Ett brott av den här typen intresserar inte bara lokal media.

– Alla var skakade. Även journalister som är vana vid elände. Det här var nåt utöver det vanliga. Alla var överens om att det inte får hända, säger Karin Olanders.

Föregående kapitel

Nästa kapitel

Eller läs hela reportaget här!

FREDRIK QUIST
ERIK WALLSTEN