För den som inte befann sig på Åsgatan denna småruggiga tisdagsmorgon är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig vilka tankar som for genom huvudet på de inblandade. Både ambulanssjukvårdaren Peter Hermansson och polismannen Claes Solid gick in i sina yrkesroller.

– I det läget är man väldigt fokuserad och inriktad på att göra det som vi är tränade att göra. Det är kanske det som man överlever på. Just i den sekunden arbetar vi inte så mycket med känslor, utan här handlar det om att följa rutiner, säger Peter Hermansson.

– Det var först någon dag senare, när jag gick på stan med min kollega, som det började sjunka in. Jag såg en löpsedel med en bild på den här lille Mohammed. Förbannat också! En liten pojke. Han gick hemifrån och hade förstås sagt puss och kram till mamma och pappa. Ryggsäcken är på, knatar i väg till skolan och så händer detta, säger Claes Solid.

Även för Peter Hermansson, som vi stämt träff med på mordplatsen, tog det ett tag innan han kunde ta in det oerhörda.

– Jag har förvånats själv över att det bestående intrycket härifrån är tystnaden. Det är ungefär som nu, det är väldigt tyst. Det var tyst och lugnt och på något sätt fridfullt. Jag säger det med den största respekt för de anhöriga, de upplevde inte det här som fridfullt.

Föregående kapitel

Nästa kapitel

Eller läs hela reportaget här!

FREDRIK QUIST

ERIK WALLSTEN